pasta

Lämna aldrig ett glas obevakat…

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Det var väldigt grått och blött i Tallinn lördagen den första september då vi var där med Tor-fansen och ett gäng andra på endagsresa. Men det var rätt varmt i alla fall. Och resan slutade bra, trots att maken fick något stoppat i stopet i baren på hemresan…

Det var läskigt kan jag lova. Från att ha varit stadig på benen, glad och så redig som man är efter bara några öl förvandlades han till en lealös, kallsvettig person som bara kräktes.

Han var på väg till toan men efter femtio meter blev han yr och skulle sätta sig ner och vila. Där blev han. Lyckligtvis hittades han fort av vänner i truppen – i första hand tack till Kari med döttrar och sedan Tomppa, Kim och alla andra också.

Lärdom: lämna ALDRIG någonsin ett glas obevakat i en bar…

På den här lunchbaren i ett shoppingcenter strax utanför stan stannade vi upp. Observera tjejens hår, det var långt det 🙂

Kycklingpastan var väldigt god och kostade lite över fyra euro.

Maten sköljdes ner med den här drycken. Som inte ens var nedkyld men god ändå 🙂

Medan vi åt konstaterade vi att vi hade en kvart på oss att shoppa. Jag sa då att jag vill göra ett riktigt impulsköp. Hittade det här Tommy Hilfiger-plagget. Ordinariepris 169 euro. Jag fick den för 44,95, då den var nedsatt med över sjuttio procent. Inte så illa, va? Härligt skön är den!

Caritas modifierade pasta al forno

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Så här såg min pasta al forno ut då den åkte in i ugnen. Toppad med mozzarella.

Så här såg rätten ut då den kom ut ur ugnen.

Jag gör nästan aldrig exakt så som det står i receptet att man ska göra. I stället är jag lite som svenska kocken i The Muppet Show – jag hummar och mummar och slänger i råvarorna lite så där ditåt.
I köttfärsrätter tycker jag att det nästan alltid – enligt receptet – ska vara oförskämt lite kött i rätten. Jag vill inte då jag äter anse att det är som om jag vunnit på Lotto då jag får syn på köttfärs i rätten. HURRAA! Jag hittade en färsbit!
Det kan hända att jag skulle ha fått en rejäl smocka av kocken Paolo Roberto, han är ju boxare, om han hade vetat hur jag våldförde mig på receptet. Bland annat lämnade jag bort rödvinet och fuskade med såsen (körde påsmix).

En spännande nyhet för mig var basilikabladen. De doftade starkt innan de gick ner i färsblandningen. Vågade inte ta mer än tio blad och klippte dem i bitar. Med facit på hand hade jag mycket väl kunnat ta 15 blad.

Det exakta receptet till denna mycket goda rätt finns här.
Och för att citera kocken själv: ”Den här maträtten är det maddalonesiska svaret på lasagne, vars smak de flesta ju känner igen. Som utmanare spöar pasta al forno lasagne sju dagar i veckan, eller åtminstone sex. Använd gärna ekologiska varor till den här rätten”.