I dag kom en efterlängtad bok på posten. En av mina favoritförfattare är Patricia Tudor-Sandahl. Hennes böcker har liksom ”kommit till mig” i rätt ögonblick i mitt liv.
Det ska bli spännande att ta itu med övningarna. Jag måste inte fylla i dem varje dag och jag uppmanas vara barmhärtig mot mig själv. Ett uttryck jag tycker mycket om.
Betygsätt inte hur du lyckas eller inte lyckas med övningarna. Låt dem vara det de är.
… och så fick jag ett roligt kort via postcrossingen av en sjuårig tjej i Vityssland. Hennes mamma hade hjälpt lite med texten 🙂
I morse tog jag den här bilden då jag låg på rygg i min säng.
Ett par dagar har jag tagit det ganska lugnt, eftersom jag vet att det blir en hel del jobb efter kvällens och morgondagens innebandymatcher. Under början av veckan har jag också olika saker inskrivna i kalendern. Allt från möten till reporteruppdrag.
För mig spelar det alltså ingen roll om det är lördag eller söndag, jag kan jobba ändå. Men om jag gör så, då tar jag ledigt mitt i veckan.
Och nu vill jag dela med mig av några klokord under lampan 🙂 Ur Patricia Tudor-Sandahls ”Din egen väg”.
Det verkar som om mångas ideal är att ”ha koll” på allt, vara oberoende, undvika beröring, hålla masken, öka sitt personliga välstånd och säkra sin position.
Det är ett mål som är svårt att leva upp till och som skapar djup osäkerhet och oro: oro att tappa kontrollen, släppa efter, inte räcka till, inte vara kunnig, snabb, duglig, rik eller vacker nog.
För rätt som det är händer det som vi inte tagit med i beräkningen, som vi varken kunnat förutse eller avvärja och som påminner oss om att världen fortfarande är bräcklig och människan skör.
Det som ”inte får hända” sker ändå, planer tillintetgörs och drömmar krossas.
Jag har ett par böcker som jag läser långsamt just nu. ”Brev från Tove Jansson” och ”Din egen väg” av Patricia Tudor-Sandahl. Den sistnämnda är en verklig skatt med många kloka ord. Jag har fått låna den av en väninna, och jag läser ett eller två kapitel per dag, så att orden får tid att sjunka in.
Här står bland annat om den vanliga dagen, att vi inte ska förakta den. För en helt vanlig dag är något som väldigt många drömmer om att få ha. Är du sjuk, drabbad av krig, är du utan ett hem, lever du i misär eller ensamhet, har du tvingats ta avsked av någon… då är det för det mesta den högst vanliga dagen du längtar till.
Och så blev jag glatt överraskad av posten i dag också. Jag fick en JULKLAPP, i så här god tid. Armbandet är en Frälsarkrans och jag gillar dess tyngd. Varje pärla har sin betydelse och var och en bestämmer själv hur hon eller han vill använda dem. Råd kom i ett följebrev, men kransen är också kravlös.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 