Ett slags coronamätare

Det här är mina dagböcker som jag skrivit sedan mars 2020. Underst ligger den nyaste och utanpå den sex andra. I snitt fyller jag ett häfte på tre månader, alltså fyra i året. Beror lite på hur mycket tid jag har att skriva och hur tjocka häftena är.

Jag ska så småningom städa alla mina skåp i hallen. I ett av dem finns alla mina dagböcker från 1976 fram till dags dato. När jag sorterade lite bland dem slog det mig att det är så här länge som vi kämpat med coronapandemin. Det var intressant att läsa lite här och där vad jag skrivit. Vilka funderingar hade vi våren 2020? Ja, vi trodde ju att vi bara skulle behöva härda ut över sommaren. I dag vet vi bättre.

Mycket känns tröstlöst nu. Så många som insjuknar och samhällsfunktioner som sätts på prov. Företag som har det kämpigt, kanske går i konkurs. Folk blir deprimerade, pessimismen frodas och det europeiska säkerhetsläget känns instabilt.

Jag vill inte att detta ska vara en depp-blogg, men det finns ju vissa realiteter som man inte kan bortse från.

Den här våren får vi verkligen hoppas att coronan lugnar ner sig och att vi får en härlig sommar. Det behöver vi alla ❤ Sänder styrkekramar till er som läser min blogg. Kramar behöver vi också 🤗