Fick ett privat mejl av en person som berättade om sina erfarenheter av nätdejting. En av dem var att så kallade ”plåsterförhållanden” kan behövas innan den bedragne/lämnade åter är klar att gå in i ett nytt kärleksförhållande.

Utan att ha massor av erfarenheter från området själv är jag benägen att hålla med. De två män jag träffade i vintras gav mig självförtroendet tillbaka. Med en av dem har jag ingen kontakt mer. Med den andra har jag haft sporadisk kontakt i snart sex månader. För det mesta handlar det om sms i vilka vi berättar om vardagslunken och skickar bilder från den till varann. Två gånger har vi träffats IRL.

Det är nog ingenting konstigt med att pröva sig fram. Mer konstigt skulle det väl vara om man tog den första bästa och började planera en gemensam framtid…

Passar här på att tacka alla som via privata kanaler kontaktat mig, dels för att berätta sin egen story i förtroende, dels för att tacka för att jag skriver om det här ämnet. För nätdejting verkar konstigt nog ännu vara lite tabu, upplevas som desperat och skamligt – hur du vi än annars tycker oss vara med dagens teknik.

Del fem i serien.