… och så finns det extra fina kort. Och extra fina handstilar också, som på det här från Taiwan.
Ja, det handlar om postcrossingen där jag nu sänt tjugo kort sedan jag gick med för tre månader sedan, eller för exakt 103 dagar sedan.
Jag har fått arton kort och två av dem kom i dag. Det ena från Taiwan och det andra från Japan. Det hade skickats av en åttaårig kille som skriver så härligt att hans great grandmother bor nära motivet Shirakawa-go som finns på listan av UNESCOs världsarv i Japan.
Det doftar jord, eller kanske närmast växthus, om den här fina krukväxten.
Då jag hade varit på utställningen, som var ett jobb, gick jag via affären hem. Kunde inte låta bli att köpa de här små solarna som jag nu flyttar mellan arbetsbord och tv-soffans bord, beroende på var jag sitter.
Det var skönt med frisk luft i lungorna, men en halvtimmes promenad – där jag under sista kvarten hade en tung kasse från affären i handen – lät mig förstå att allmänkonditionen ännu är ganska svag efter infektionen i lungorna.
Så nu måste jag vila. Sedan ska jag skriva några tidningstexter och förbereda ett par kommande jobb.
Fick två postcrossingkort i dag. Visar inte alla jag får, men den här vackra porten i en park i Moskva är ju helt underbar, inte sant?
Sju antibiotikatabletter av tolv har svalts, 10 x 10 milliliter hostmedicin likaså.
Medicinen gör mig torr i munnen och ger mig yrsel. Men det kunde vara mycket värre. Så jag accepterar läget och tar det lugnt.
Jag är ungefär som Mumin på bilden. Som för övrigt är ett av korten jag skickat utomlands i postcrossingen.
Får hålla mig till arkivbilder nu då jag knappt rör mig utanför hemmets fyra väggar. Jag gick förvisso till redaktionsmötet i dag. En sträcka på en halv kilometer. Och jag insåg att jag hade överskattat mina krafter en aning. Klarade det ändå och fick skjuts hem via affären av min syster – skåpen hade blivit rätt tomma här hemma, men nu klarar jag mig åter några dagar.
Så det finns inte så mycket nytt att berätta. Jag läser den otroligt spännande men obehagliga och bloddrypande ”Kaninjägaren” av Kepler, och suger i mig alla detaljer om underbara Joona Linna.
I morgon har jag en intervju som jag hoppas orka med, och på kvällen är det innebandymatch.
Det är nästan så jag glömt hur det kändes att ha normal ork.
Men det gör säkert gott att reflektera över det – hur värdefull hälsan är och hur glad vi ska vara varje dag vi orkar och KAN stiga upp ur sängen.
… men jag gick ut på inglasade balkongen och tog två bilder i all hast.
Blev så glad när solen visade sig!
Annars har jag mest legat i sängen, läst tidningar och skrivit ett postcrossningkort som går till Tyskland den här gången.
Snart ska jag via datorn kolla innebandymatchen NJ – Tor i Seinäjoki. Dit som jag skulle åka, men nu blev det inte så. Hoppas jag orkar se några matcher i playoff i stället!
Har fått ytterligare två vykort via postcrossingen. Ett från Ungern i går och ett från Tyskland i dag.
Nu ska jag ta paus och vänta att fler av de sex kort som är på väg kommer fram. Jag har varit så ivrig att jag genast då jag får lov att skicka ett kort gör det. Och nästan alla gånger ska korten till Ryssland.
Det är mig veterligen slumpen som avgör vilken mottagaren blir. Därför tänker jag vänta tills jag har rätt att välja minst tre mottagare. DÅ kan väl inte alla mottagare bli ryska 🙂 Hittills har jag nämligen blivit ombedd att skicka 10 av 15 kort till vårt östra grannland.
Korten från europeiska länder har kommit till mig på 3-5 dagar. De jag fick från Indien och USA färdades åtta dagar, från Australien dröjde det 16 dagar. Rysslandskorten som jag har sänt har varit på väg mellan 7 och 31 dagar. Det dröjde alltså faktiskt mer än fyra veckor innan mitt kort från södra Finland nådde Moskva – skulle vara kul att veta vilka äventyr det varit med om 😀
Någon kanske tycker att rubriken är något överdriven.
Själv tycker jag lika som avsändaren till ett av korten jag fick skrev på sin postcrossing-sajt. Man får nya vänner och lär sig känna nya kulturer via vykortsutbytet.
Utöver det ger ju postcrossingen Posten jobb, och jag gör mitt bästa för att sprida budskapet om Lovisa och Finland som potentiella platser att besöka.
Kul att den geografiska spridningen på korten jag fått hittills varit stor.
Ett från Litauen, ett från USA, två från Tyskland, ett från Indien och ett från Australien 🙂
… men mest har jag suttit inne, då jag haft så mycket att skriva.
Jag vet inte om jag här på min blogg introducerat Nya Östis webbsajt. Du som vill veta mer om sådant som hänt på lokalt plan i Lovisa kan gå in där. Där finns en artikel som berättar mer om vad vi vill med sajten, den ska alltså inte ersätta papperstidningen. Vi vill inte ge bort grejer gratis, vi vill att folk ska prenumerera på papperet.
Då ni som läser min blogg ibland frågat vad jag jobbar med är Bloglovisa en sak. Men bara en liten bäck av många små, som bildar en lite större å. Med bara ett uppdrag skulle jag inte klara min ekonomi 🙂
Också på den här sajten finns massor att läsa om Lovisa, också på finska.
Och så fick jag mitt andra postcrossingkort i dag. Det första kom förra veckan från USA, i dag fick jag ett från Indien! Jättekul!
Låter det inte flashigt? Nu är det inte något flyg i första klass till Västindien som väntar. Men Stockholm är inte illa heller. Jobb förenas med nöje på resan. I morgon bär det av och på tisdag är jag hemma igen. Så de kommentarer ni skriver imorgon kväll och på måndag godkänner jag först på tisdag.
Många i postcrossingen vill ha vykort från landet eller staden där du bor. Köpte några till i dag.
Sex av åtta kort har slumpats till Ryssland, ett till Storbritannien, ett till Tjeckien. Fyra har nått fram, fyra är ännu på väg till Russian Federation.
Nu ska jag jobba lite. Har ett större översättningsjobb på gång och ett projekt som pågår sex månader framöver. Dels ska uppdrag för det göras redan nu, dels ska kommande sådana schemaläggas noggrant.
Och så en lite skojig grej 🙂
I en väns telefon, bland kontakterna, har jag helt oförklarligt plötsligt fått namnet Marko! Telefonnumret är mitt, allt annat stämmer förutom namnet. Vännen har inte knapprat in det men då hon får samtal av mig står det ”Marko ringer”.
Jag som alltid tänkt ”om jag kunde få vara man ens för en dag i mitt liv” blev plötsligt det 😀
Äntligen kom det första postcrossingkortet. Jag har skickat iväg sex stycken och ett av dem har hittills nått fram.
Under min tid som medlem (27 dagar) har jag fått ett kort. Det kom från Georgia i USA, reste 7 791 kilometer och nådde mig på åtta dagar.
Mitt första postcrossing-kort har nått Storbritannien. Två och en halv vecka tog resan. Efter det har jag skickat fyra till, och alla till Ryssland. Man får alltså inte välja själv vart kortet ska, det skulle inte funka särskilt bra på det sättet.
Och inget fel på Ryssland! Jag hoppas korten hittar fram. Men jag hoppas ändå att mitt sjätte kort får gå till något annat land, det blir lite enformigt annars.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 