process

Jag skriver igen

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer
Känns befriande att kunna författa igen.
Känns befriande att kunna författa igen.

Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.

Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.

På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.

Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.

Jag sträckte ut min hand…

~ Carita Liljendahl ~ 33 kommentarer

… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.

Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.

Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.

I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.

Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.

Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.

Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.

Varma strumpor, choklad och ett ljus.
Varma strumpor, choklad och ett ljus.

Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.

I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.

Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.

Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.

Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.