Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.
En detaljstudie från nyaste pusslet. Comicserien gäller fortfarande, men detta är inte Jan van Haasteren. Har dock ännu ett nytt av honom på lager 😀Pusslen får mig att koppla av, rejält. Så därför fortsätter jag med dem så länge det känns meningsfullt.Och här en närstudie av pusslet som blev klart förra veckan.
Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.
Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤
Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.
Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.
Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.
Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.
Varför detta hemlighetsmakeri?
Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.
Har äntligen haft tid att tömma det stora bordet, som efter nyår ska bli arenan för ett nytt stort pussel på 2000 bitar som jag fick i julklapp.
Men fram tills dess råder här julefrid med mina blomsterarrangemang och levande ljus.
Som vanligt dock, då en plats töms fylls en annan i en liten bostad 😀 Så nu sorterar jag saker som jag ska ge bort. Bland annat böcker och lite allt möjligt annat.
Under blomman och det salladstäcket vilar vårrullar.
Veganfavoriter i repris. Vårrullar och ”laxrullar” (av morot) på mörkt bröd, och säsongens fräscha bär.
Medan vi åt drog mörka moln över och förbi Lovisa men inte en droppe regn föll i staden, och inget åskmuller hördes heller.
I dag träffade jag också en person som tar över ett projekt som jag hade ett visst ansvar för hösten 2017. Hon var entusiastisk inför sin nya uppgift och jag väldigt lättad för att det finns någon som tar över.
Jag har varit engagerad i så mycket, och jag har glöd kvar för mycket. Men jag känner också att jag måste prioritera.
Livet är inte bara hårt arbete.
… som vanligtvis leder till ett tredje och ett fjärde…
Jag behöver plats för mina krukväxter, så jag tänkte att jag tar in den gamla kälken i trä. Ett kärt minne. Tror att min mamma som liten var med om att dra stora mjölkkannor på den över snödrivorna.
Inte på plats än… för innan det sker måste annat fixat i andra hörn…
Jag ser att kälken måste få ett nytt lager med färgat lack. Det projektet måste dock vänta till sommaren.
För att kälken ska få plats där jag tänkt att den ska vara, behövde jag flytta en gammal stol där en ormbunke stod. Den skräpade ner, men dammsugaren skulle ju ändå fram…
På platsen där jag skulle ställa stolen och ormbunken fanns en gammal kär porslinsblomma. Under flera veckor har jag sett att den håller på att dö… jag har gjort vad jag kunnat för att rädda den… men till min stora sorg var jag tvungen att inse att den gått förlorad 😦
Så det blev ytterligare ett projekt. Att klippa ner den.
Nu ska jag gå ut med tre påsar skräp. I dag eller i morgon hade jag faktiskt tänkt skriva en LITEN årskrönika över 2017 här på bloggen. Det har jag aldrig gjort förr. Men jag får väl se till att det inte blir ett övermäktigt projekt 😀
… så dör jag lycklig. Det sade jag i somras åt en vän då jag kände att jag hade tagit kommandot över mitt eget liv. Jag hade fattat beslut som inte var lätta att fatta, och jag hade bestämt mig för att ta en dag i sänder och att lita på att saker och ting ordnar sig.
En dörr som ingår i Småfolkets stig i Lovisa. Det finns många miniatyrdörrar runtom i staden, en del går att öppna, andra inte.
När en dörr stängs öppnar sig så småningom andra. Det vet jag nu, när jag har facit i hand på vad som hände efter skilsmässan. Klart att jag inte hade velat att den inträffade, men när det nu ändå blev så att jag inte ensam kunde bestämma, gällde det att göra det bästa av situationen.
Jag minns hur jag verkligen visste att det var sant det som många vänner sa till mig då ”håll ut, allt ordnar sig” – men mitt i den stora sorgen kan man inte se allt med klara ögon. Man måste GENOM sorgen. Jag kan upprepa det ända in i evigheten – det går inte att komma förbi, över eller under det som gör ont. Man ska genom det, och tiden som krävs varierar för varje individ.
Till min vän Anna i Sverige skickar jag en särskild hälsning, den här sången har verkligen gett krafter ❤
Den här dagen har jag jobbat flitigt från tio i morse till fyra på eftermiddagen. Det har varit intervjuer per telefon, inlägg till Bloglovisa, protokoll för en förening jag är aktiv inom och diverse förberedelser inför en massa projekt jag har lyckan att få vara delaktig i.
Nu när jag orkar så bra själv och är tillfreds med livet tänker jag ofta på dem som inte orkar. Som genomgår sorger av olika slag. Som har förlorat någon nära och kär, eller som drabbats av en energikrävande sjukdom.
Jag uppmuntrar så gott jag kan men jag förstår också att jag inte alltid kan få gensvar. För den som är mitt uppe i en sorg har fullt upp med den. Den personen jobbar sig framåt, minut för minut, dag för dag.
Då jag tänker på hur jag reagerade själv, hur det var då jag inte ens orkade gå utanför dörren… så vet jag att tacksamheten för att vänner pushade alltid finns. Och det sade jag också ofta då … ”om jag inte tackar ja till att komma ut i dag, glöm mig inte, tjata på mig om och om igen… någon dag orkar jag igen”.
… inte bara med att seglatsen blev av.
Ett par andra projekt blir också av.
Jag träffar nya människor nästan varje dag.
Och så har jag sett så gott som alla fotbollsmatcher i årets EM från början till slut.
Trots det – jag har ett liv 😀
Här var ställningen ännu 0-0 mellan Ryssland och Slovakien. Kanske inte ska avslöja slutresultatet om någon bandat matchen och vill se den senare i kväll 🙂
Jag hoppas att jag redan nästa vecka kan berätta något av det jag gått och hållit för mig själv under månader…
Hatar att behöva hålla er på sträckbänken, tycker själv att ”säger man A så säger man B”. Men jag KAN inte säga något ännu, dels för att mycket är oklart, dels för att jag inte vill att nån ska sabba något för mig.
Att jag överhuvudtaget knystar något om att saker är på gång i mitt liv beror på att jag vet att de som känner mig väl märker att något håller på att hända. Jag har inte riktigt varit mig själv här på bloggen de senaste veckorna.
Men – håll ut en tid mina vänner – när jag låter ”nyheterna” brisera kommer mycket på en gång 😀
Har bilder kvar från mässan i Tammerfors som jag besökte i mitten av april.
Visar nu de tre sista från blomsterbindningstävlingen.
I dag ska jag förbereda ett projekt som jag ser fram emot att förverkliga.
Genast efter det mötet träffar jag en väninna på en lokal mysig restaurang där vi ska heja på Finland som möter Ryssland i hockey-VM:s semifinal.
Mer om det senare!
… för en som inte handarbetar.
Den där knappen låg på bordet i hallen, jag såg den varje dag. Och tänkte, ja… jag SKA sy den i kappan. Men det dröjde säkert en månad innan jag gjorde det.
Äntligen är knappen åter där den ska vara, på kappan 🙂
Att få upp den splitternya asken med nålar var inte lätt. Inte att hitta trådändan på den hittills oanvända rullen heller.
Men tålamod är en dygd… och envishet likaså.
Efter avslutat projekt sa jag ”Bra Smulan! Du fixade det!”
Det var min ex-man som började kalla mig Smulan genom tiderna – och även om ingen längre kallar mig så hänger namnet kvar då jag pratar med mig själv 🙂
Nu hoppas jag också U20-Lejonen fixar sitt i kväll. Tar hem hockeyguldet i VM!
Återkommer med bilder från festen, för blir det inte guld så blir det ju silver i alla fall!
Och igår, en knapp vecka senare såg jag hur något mycket litet, men ändå levande och grönt tagit sig upp ur mullen.
Eftersom jag varken har +22 – +28 och direkt solsken i bostaden varje dag har jag riktat en lampa mot krukan. Den får lysa och värma växten alltid då jag är hemma.
Väntar nu med spänning om fler av fröna orkar utveckla sig till något grönt.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 