rädsla

Skyltsöndag, 15 januari 2023

~ Carita Liljendahl ~ 30 kommentarer

Här behövs ingen översättning, för allt är översatt 🙂 Det är dags för skyltsöndag igen, och många är med. Länkar till dem hittar du här hos bloggvännen BP som förvaltar den här utmaningen.

Kan det bli värre väder än det är nu, tänkte jag då jag i ett arbetsärende gick till Hörnans postlåda. Det snöblandade regnet låg ibland vågrätt i luften då det blåste. Avbrutna kvistar och grenar överallt. Vatten som forsar, snö som blivit is. Stora snöhögar finns kvar ännu där de plogats ihop av snöröjarna tidigare i december och januari.

Nåja, visst kan det bli värre. Om det är minusgrader och snön vräker ner…
Solen verkar också ha blivit så skrämd att den gömmer sig totalt nu.

Jag tänkte att jag skulle ta min promenad medan det var ljust på dagen. Har aldrig varit rädd i mörkret, väljer alltid gator med belysning.

Men just i dag såg jag i ögonvrån hur någon hastade över gatan alldeles i närheten av mitt hem. Det var en man, i bruna eller grå kläder, kanske i samma längd som jag, ganska mager. Han upprepade två ord på ett språk som jag inte förstod. Det lät som ”manjaaa, maania” (redigerat 21 jan, då så många undrade varför jag blev rädd för ett främmande språk…)

Det kändes obehagligt, så jag stannade inte och tittade inte på honom. Såg sedan hur han försvann vidare längs Östra Tullgatan medan jag gick mot kyrkan.

Efter det här hade jag ju ögon i nacken. Mitt på ljusa dagen blir jag stannad av en främling och jag visste inte vad han ville. Tänk om han hade dragit fram en kniv och velat råna mig. Där fanns inga andra mänskor i närheten just då, sånt busväder som det var.

Från Hörnan skulle jag till bankomaten och där kastade jag också oroliga blickar över axeln. Efter det sneddade jag över torget till apoteket, hela tiden med mannen i tankarna. Vart tog han vägen?

Jag hade tänkt gå en lite längre runda men nu blev det bara 2400 steg i ruskvädret och efter det här kollar jag nog noga vilka personer som rör sig på samma gator och hoppas att det också ska vara andra i rörelse än bara jag. Någon som kan hjälpa mig om jag blir överfallen.

Jag har kanske lite extra livlig fantasi, men det där kändes inte alls roligt… Mitt på ljusa dan.

I dag för två år sedan

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… satt jag och skrev i min dagbok. Klockan var 15.45 den 16 juni 2016.

Jag har sagt upp mig…
Hjärtat slår jättehårt…
Jag vill gråta.
Av rädsla och av lättnad.

Jag satte min tillit till en högre makt. Skrev att jag måste lyssna på mitt hjärta. Att göra så kan inte vara fel.

Jag vill känna tillit. Allt ordnar sig, på något sätt.

Jag ville känna arbetsglädje.
Jag ville inte längre gråta i bilen på väg hem från jobbet.
Jag var inte den där tuffe nyhetsjournalisten som ifrågasatte allt, jag ville inte ställa folk mot väggen. Skrev jag nyheter ville jag göra det på mitt sätt. Sakligt refererande.
Så jag lämnade min fasta anställning på ett medelstort företag inom mediebranschen.

I dag har två år gått. Hittills har allting ordnat sig. Jag har ett eget medieföretag. Jag har lärt mig jättemassor om allt från lagstadgade företagspensionsförsäkringar till skattetekniska frågor.

Alla de uppgifter som jag åtog mig 2016 (många bäckar små, blir en stor å) har jag inte kvar. Jag orkade inte jobba både vardagar och helger, det blev för splittrat.

Någon betald semester har jag inte haft på två år. Men jag har fått en helt annan frid och frihet i mitt liv.
Fortfarande vill jag lita på att allting ordnar sig. På något sätt gör det det, då man lyssnar till sitt ❤ .

 

Våga dela med dig

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Om du är bekymrad över något, om du är ledsen, känner dig mobbad, missförstådd eller annorlunda. Då kan det kännas som om du är absolut ensam i hela världen med ditt problem – men det är du ju inte.

De senaste dagarna har jag läst många bekymrade inlägg på Facebook av vänner till bland annat unga som tagit livet av sig. Det SKA inte behöva gå så långt, att det sista ropet på hjälp är ett självmord som inte gick att avstyra.

Sitt inte ensam med dina bekymmer.
Sitt inte ensam med dina bekymmer.

I programmet Efter Nio talade Jani Toivola i måndags om sin nya bok. Här finns en del av det han sade i artikelform. Bland annat säger han ”Livet handlar inte om att hemlighålla, trycka ned saker och vara ensam. I samma stund som jag berättade kände jag mig otroligt lycklig och lätt”.

I tv-programmet sa Toivola att tystnad ofta beror på rädsla för vad andra ska tänka. Många försöker skydda andra genom att vara tyst. Inom alla familjer finns det något man aldrig talar om.

Men han talar också om vikten av att kunna hålla tyst i vissa sammanhang och att vara en bra lyssnare. Det där med att man är öppen och berättar om hur man känner sig är ju inte alls samma sak som att pladdra hejvilt och särskilt inte att skvallra om eller förtala andra.

Jag har fått höra från många håll att jag inte ska vara så öppen på min blogg. Själv har jag ändå fått så mycket bra gensvar här och så många pushar framåt att de lätt övervinner de få sura påhopp som kommit genom åren.

Usch dessa terrordåd och kupper…

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

… man blir ordlös kring allt som händer i världen just nu.
Samtidigt växer min känsla för allt som har med kärlek, fred, tolerans och vänskap att göra.
Vi ska inte sluta resa, vi ska inte låta rädslan segra. Då når ju terroristerna, och alla de andra som motarbetar demokrati och öppenhet, sina mål. De vill se oss leva i osäkerhet och skräck 😦

I dag ser det ut som om solen kan visa sig mot eftermiddagen. Jag ska fotografera ett historiskt hus och sedan kolla lite båttävlingar vid Skeppsbron. Eventuellt luncha med en vän.
Livet bör ju gå vidare, på alla plan – oavsett vad som händer i världen.

Mitt kära hemland Finland. Bilden tog jag då hockey-VM pågick.
Mitt kära hemland Finland. Bilden tog jag då hockey-VM pågick.

Våga kommentera mera!

~ Carita Liljendahl ~ 39 kommentarer

Sand, stenar och snäckor - fina semesterminnen.
Sand, stenar och snäckor – fina semesterminnen. Känns som om det är dags att resa nånstans snart. I fjol somras och höstas hade jag inte krafter att göra det. Men nu känner jag att jag kan åka vart jag vill, när som helst, till och med ensam om ingen reskamrat uppenbarar sig.

Diskuterade i dag på jobbet med min kollega Jan-Erik Andelin, som är en av opinionsbildarna på KSF Media, vad det kan bero på att folk i ganska liten utsträckning vågar kommentera på bloggar under eget namn.

I går hade jag 3 209 visningar på min blogg.
1 279 hade läst ”Yle beslöt att inte sända intervjun”, 483 hade läst ”Det här skulle programmet handla om” och resten hade läst alla möjliga andra inlägg.

14 hade lämnat kommentar på ”Yle beslöt…” och 14 på ”Det här skulle…”. Siffran 28 kommer sig av att jag svarar på alla kommentarer. Utöver det här fick jag många kommentarer på Facebook och via privata chatmeddelanden samt mejl.

Största delen av dem som kommenterar är mina goda och ofta frisinnade bloggvänner från Sverige. Var och en av dem finns på riktigt och man kan hitta deras bloggar genom att trycka på deras signaturer.

Några få modiga från min hemstad och från dess närregion har vågat yttra sig under eget namn – en stor applåd och varmt tack till dem ❤

Med min kollega kom vi fram till att det kanske är så att den som kommenterar känner att den tar ställning för eller emot. I detta fall om vem som hade rätt, Yle eller jag.
Man är rädd, speciellt om man bor i en liten stad, för att bli en del av en jobbig process.

Är det så här? Vad tycker du?

Själv borde jag kanske ändå bara vara glad att jag inte fick 3 209 kommentarer i går. Då hade jag inte hunnit svara på dem alla 🙂

Ps. Jag modererar min sajt för att inga elaka ord ska kunna yttras om sådana som inte kan försvara sig. Men i går behövde jag bara stryka ett enda ord från alla kommentarer som gavs, folk kan vara sakliga.