rädslor

Skyltsöndag, den 18 oktober 2020

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer

Det här får bli ett lite annorlunda skyltsöndagsbidrag. Jag vill också ta ställning till det som många kallar corona-hysteri. Antalet smittade ökar också här som vi bor och det är klart att man ska vara mycket försiktig. Men jag anser att livet inte helt kan stanna upp. Jag vill inte lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Jag kan inte heller ligga på det sättet overksam tills sommaren kommer.

Så här såg det ut på vårdcentralen i Lovisa den 13 mars 2020. Då visste vi inte ännu vad vi hade framför oss.

I går var jag på innebandymatch i Kuopio med fjorton andra supportrar. Vi hade en stor buss, alla hade således egna säten. Många hade ansiktsskydd på i bussen, men absolut senast då vi gick ut och åt och då vi var i den här jättestora hallen där publiken på Tors match uppgick till cirka 50 personer.

Kuopiohallen är enorm. Vår match spelades på planen längst borta på bilden.

Jag tog nyss bort en bild från Facebook, från min egen sida, där jag poserade med tre vänner, av vilka jag och en annan bar ansiktsskydd. De två andra hade nyss ätit och använde inte just då skydd. Vi stod intill varandra ungefär femton sekunder då bilden togs.

Vi var glada för att vi hade vunnit en tuff match, men det kom kommentarer på bilden. Man frågade ”hur är det med distansen” och även på tidningens FB-sida fick jag frågan hur jag kan åka på match och stå bredvid två personer som saknar ansiktsskydd.

Jag tog bort bilden mest för de tre andra personernas skull, fastän vi i går var överens om att bilden får publiceras på FB.

Lagets buss i förgrunden, supportrarnas i bakgrunden.

Jag har respekt för människors olika tankesätt och även förståelse för att många är rädda nu. Men vi kan inte isolera oss helt eller gräva oss ner i nåt slags skyddsgravar. Man kan bli smittad var som helst. Då man går till affären eller apoteket, till en kurs, till ett bibliotek, om man äter på restaurang, sitter på café osv.

Det viktigaste är att använda ansiktsskydd alltid då man kan. Även handskar om det känns tryggt. Att försöka hålla avstånd och att tvätta händerna, ibland räcker tvål och vatten men även handsprit finns nu så gott som överallt att tillgå. Dessutom ska man självklart hålla sig hemma om man har förkylningssymtom. Mer än det här kan vi inte göra.

Och jo, jag vet… det kan bli ett abrupt slut på matcher och träningar också. Den dagen när de besluten kommer måste vi acceptera de.

Caritas julkalender, lucka 20

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Han är så klok, Grubbeltomten.

Mycket bra att Grubbeltomten finns! Jag hittade honom på Malmgårds marknad i Forsby förra helgen. Inte var han dyr heller. En euro kostade han.

Vi människor har så många bekymmer nuförtiden. Vi bekymrar oss för morgondagens utmaningar. Ibland gäller det skola, ibland gäller det jobb. Hur ska vi orka? Hur ska vi hinna med allt?

Någon är arbetslös. Pengar att betala fakturor finns inte.

Andra är bara missnöjda med sig själva eller med andra. De oroar sig för att inte hinna med allt, inte räcka till. Någon har klimatångest. Någon annan har bekymmer i förhållandet, i äktenskapet. Många människor är ensamma och lider av det.

Vi står inför en gigantisk hög av bekymmer, ångest och rädslor.

Då är det bra att Grubbeltomten finns ❤

Våga vara den du är

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Ett av många Guds underverk. Och jag gillar att fotografera dem.

Vi människor bär på alla möjliga olika rädslor, funderingar, tankar. Vi tror att vi är ensamma om dem.

Men så fort vi vågar prata om det som bekymrar oss – vare sig det är stora eller små frågor – upplever vi ofta att det finns andra som sitter och grubblar på samma saker.

Det här har jag erfarit många gånger då jag talat med vänner och bekanta. Vi har börjat skratta och vi känner lättnad. Vi hade allt möjligt gemensamt. Varför hade vi inte vågat tala om det tidigare?

Så jag tycker att vi ska försöka tänka så här: ”Om vi vågar prata om det som tynger oss – om vi vågar blotta det vi kallar våra svagheter. Då är vi starka. De som eventuellt pekar finger åt oss och skrattar bakom våra ryggar – de är svaga”.

Jag vet också att den person jag eventuellt vill dela min framtid med ska vara en stark person. En människa som är du med sig själv, som vågar tala öppet om allt i livet och som vill möta mig sådan som jag är.

Det är att ställa stora krav då man är 54 år gammal.
Men det är också då som man vet vad man är värd.
Bara det absolut bästa ❤