rasist

Jag vill vara en sten i skon

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Jag blir sällan arg, och jag tror inte att jag är det just nu heller. Men någonting pyr ändå inom mig.
Kanske jag bara har varit tyst för länge? Hållit mina åsikter tillbaka, eftersom jag med tiden blev van vid att jag inte fick skriva vad jag ville på min blogg.
Använde jag N-ordet i något lättsamt inlägg blev jag kallad rasist.
Skrev jag om mina känslor efter skilsmässan hatbloggade jag.
Himmel och pannkaka så farlig jag har varit!
Så bra att jag inte bor i Turkiet eller Ryssland för då hade jag varit inburad eller död sedan länge.

Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.
Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.

Nu blir jag säkert kallad sur klimakteriekärring också.
Jag tycker nämligen att ”de fina litteraturkännarna” är upprörda helt i onödan. Bob Dylan har skrivit många fina texter och han är värd Nobelpriset i litteratur lika väl som vem som helst annan.

När jag sedan sagt ifrån, eller skrivit vad jag tycker – blir jag ibland såsom kvinnor ofta blir. Lite fundersam. Var jag nu ändå för rak på sak? Borde jag ha uttryckt mig sakligare?
Funderar en man någonsin i de banorna? Jag tvivlar.

Ibland får jag ”tillrättavisningar” och ”förklarande besserwisserkommentarer” av män.
Nånting hos mig tycks irritera dem.

Jag tror jag ska bestämma mig för att gilla det. Att vara stolt för att jag är en sten i skon då det behövs, en avvikande och omöjlig varelse.

Rasist eller humorist?

~ Carita Liljendahl ~ 13 kommentarer
Ett dragspel, en gubbe som dansar ripaska, en vodkaflaska. Om ni nu inte såg det.
Ett dragspel, en gubbe som dansar ripaska, en vodkaflaska. Om ni nu inte såg det.

Min framtid som serietecknare kom av sig innan den hade hunnit börja. Men ibland får jag ett ryck.

Som i dag. När Adrian och jag delar på en flaska mousserat, hans namnsdag till ära. Och låt mig nu då åter en gång förtydliga att Adrian är Adrian, huvudpersonen i mina böcker. Han är inte min make 🙂

Adrian är inte alla dagar hemma hos oss men i dag är han här. Och vi har nya grannar i våningen ovanför. Några polacker och slovaker, om jag förstått saken rätt.

Med mycket öppet sinne tänker jag på dem. En har jag redan träffat och jag är säker på att de är trevliga allihopa. Jag vill inte ha fördomar, jag vill inte stämplas som rasist på en enda nivå.

Nåväl. Plötsligt den här kvällen hörde jag dragspelsmusik. Min fantasi skenade i väg och jag sa åt Adrian ”va roligt, nu har dom tagit fram sitt hemlandsinstrument” och jag såg framför mig hur en av dem dansade ripaska på köksbordet medan de andra skrattade och skålade i vodka.

För det är väl vad dom gör? Dricker ren vodka, är glada och uppsluppna, spelar och dansar.

Adrian hummade lite för sig själv och jag vet vad han tänkte. Att jag har fördomar, eller om inte det, så i alla fall förutfattade meningar. Och han är på vippen att fråga om jag vill se teckningarna som grannarna ritat av mig.

Sedan visade det sig att musiken kom från radion…

Så vad lär vi oss av detta? Att jag är en rasist eller en humorist? Eller att jag kanske har en lite snedvriden humor 🙂