Fler funderingar kring dejting

För ett par, tre månader sedan gick jag med på en dejtingsida. Ofta krävs det att man registrerar sig och betalar för minst sex månader, vilket jag gjorde.

Ganska fort konstaterade jag att det var bortkastade pengar. Bara att bita i det sura äpplet nu och låta tiden rinna iväg. Mitt konto finns kvar där, men jag har avslutat det så att säga på förhand så att jag inte ska missa det när tiden löper ut och råka ut för en automatisk förnyelse.

Jag har ju hört lyckliga berättelser om par som träffats via nätet och som lyckats skapa en bra relation den vägen. Därför faller jag då och då för frestelsen att testa själv.

Troligen har jag ändå haft maximal otur, för precis varenda man jag fått kontakt med via sajterna vill a) träffas så fort som möjligt och b) då vi träffas, bli så intim som man bara kan bli.

Själv vill jag gärna umgås någon månad, utan brådska med det där att hoppa i säng. En bra relation bygger på närhet, javisst – men närhet är mycket mer än bara sex.

Först skapar man trygghet genom att göra saker tillsammans. Man ger tid att lära känna varandra, man godkänner och har överseende med det man eventuellt kallar ”fel och brister” hos den andra. Sedan då coronarestriktionerna har släppt går man ut och äter, kanske på bio, man reser tillsammans, gör utflykter osv.

Via dejtingsidorna får jag ofta höra att jag är vacker. Jag brukar berätta att jag har övervikt, för jag vet att somliga inte gillar sådant och då eliminerar jag de männen direkt. Många säger att de gillar kvinnor med runda former.
Så kommer dagen då vi ska träffas. Han eller jag har åkt mellan tio och femton mil för att kunna ses. Därför har han förväntningar om kramar och sex direkt… för vi vet ju inte när vi ses nästa gång.

Och den där nästa gången kommer sällan. För de flesta ville inte alls ha ett förhållande. Antingen hade de bestämt så från första början, men inte sagt det till mig – eller så gick det upp för dem, då de hade träffat mig och jag tackade nej till att direkt hoppa ner mellan lakanen, att de inte ville ha en så kräsen kvinna som genast säger NEJ 😀

Jag har inte vänt ryggen…

… till en eventuell kommande relation.

Om ni undrar varför jag varit opersonlig på bloggen på senaste tid har det mest berott på det att jag har haft jättemycket jobb. Så mycket att jag kände på mig att nu är det dags att ta en liten semester. För all del obetald, men månne jag inte jobbat in den på ett eller annat sätt med slitet hittills 😀

Det här är Jari Matti Karhulas målning. En detaljstudie och Jaris tolkning av Edelfelts konstverk. Hans och två andra konstnärers tavlor kan beskådas på Stallvinden i Strömfors ännu till och med söndagen den 4 juni.

Ja, alltså jag har tänkt vara ledig fyra dagar nästa vecka. Jag sätter autosvar på mejlen och meddelar mina största samarbetspartners vad som gäller. Helt under jorden går jag inte, men jag känner att jag behöver vila lite.

Och det här med relationer ❤
Nätdejtingen går på sparlåga. Min profil finns på ett par sajter, men jag vet inte vad jag ska säga… verkar vara svårt att hitta något seriöst där.

Jag har det bra som jag har det just nu med mina jobb och mina vänner. Klart att det skulle vara trevligt med en kram, förstulna beröringar och hålla-handen då och då.
Men att hitta den där människan som har samma livsfilosofi som jag, det är inte så lätt. Jag tänker ofta på det där med kravlöshet, och ändå har jag ett stort krav själv.
Att jag får vara den jag är och bli älskad som sådan.

 

Tillbaka till jobbet

Arbetstelefonen har vilat över två månader.
Arbetstelefonen har vilat över två månader.

Dags att ladda arbetstelefonen och klockan tolv kopplar jag också på den. Telefonen har varit avstängd i två månader då jag haft semester och även lite extra ledig tid för att återhämta mig efter att mitt liv radikalt förändrades i våras.

I dag ska jag göra layouten på tidningen. Det betyder att jag bygger upp sidorna, placerar ut bilder och texter.
Tror att jag minns allt det tekniska men få se om jag är lite långsammare än i våras. Jobbet ska nog gå bra bara jag kommer i gång.

I går pratade jag mycket med makens faster om hennes och min vänskap.
Vi har känt varandra sjutton år och kommit varandra mycket nära.

Vi har ofta suttit och talat om släktingar som inte längre finns bland oss. Vi talar också mycket om sådant som hände innan vi knöt våra vänskapsband. Fastern har lärt mig känna hennes far fastän han varit död trettio år.

Självklart har vi också pratat mycket om vad skilsmässor innebär i praktiken. Hur många människor som drabbas, för det är ju inte bara en make och en hustru som separerar. Barn, far- och morföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner och en massa vänner berörs.

Men den nya människa som kommer in i släkten kan också tillföra något. En skilsmässa behöver inte betyda att man mister en massa, man kan få något nytt i stället.

Ingenting blir som förr” sägs ofta då människor skiljer sig, och visst är det så.

Men vi låter tiden utvisa hur alla relationer påverkas, vad som försvinner och vad som kommer i stället.