Det var en märklig dag på jobbet i dag.
Lättnad blandades med sorg.
En del fick behålla jobbet, andra inte.
Så för oss som fick ha jobbet kvar – ja, jag hör till dem – blev det ändå på inget sätt en glädjens dag.
Att vara en av dem som får stanna när andra tvingas gå är inte lätt.

Jag tänker att det här med att mista sitt jobb är ungefär som en ofrivillig skilsmässa.
Eller som ett dödsfall, kanske som ett bud om svår sjukdom.
Man tappar en del av sin identitet och man måste ta sig genom alla faser – chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen och nyorienteringsfasen.

Den här bildsättningen blir lite tokig, jag skulle ha satt ut fotot redan i går.
Men jag är så glad för att jag äntligen fick teven att funka. Och tacket går till ett lokalt företag som verkligen ställer upp med personlig service.

Men nu orkar jag inte skriva om glada saker mer – fastän det finns många sådana i mitt liv just nu – för i dag sörjer jag för de kolleger som miste jobbet.