Min framtid som serietecknare kom av sig innan den hade hunnit börja. Men ibland får jag ett ryck.

Som i dag. När Adrian och jag delar på en flaska mousserat, hans namnsdag till ära. Och låt mig nu då åter en gång förtydliga att Adrian är Adrian, huvudpersonen i mina böcker. Han är inte min make 🙂

Adrian är inte alla dagar hemma hos oss men i dag är han här. Och vi har nya grannar i våningen ovanför. Några polacker och slovaker, om jag förstått saken rätt.

Med mycket öppet sinne tänker jag på dem. En har jag redan träffat och jag är säker på att de är trevliga allihopa. Jag vill inte ha fördomar, jag vill inte stämplas som rasist på en enda nivå.

Nåväl. Plötsligt den här kvällen hörde jag dragspelsmusik. Min fantasi skenade i väg och jag sa åt Adrian ”va roligt, nu har dom tagit fram sitt hemlandsinstrument” och jag såg framför mig hur en av dem dansade ripaska på köksbordet medan de andra skrattade och skålade i vodka.

För det är väl vad dom gör? Dricker ren vodka, är glada och uppsluppna, spelar och dansar.

Adrian hummade lite för sig själv och jag vet vad han tänkte. Att jag har fördomar, eller om inte det, så i alla fall förutfattade meningar. Och han är på vippen att fråga om jag vill se teckningarna som grannarna ritat av mig.

Sedan visade det sig att musiken kom från radion…

Så vad lär vi oss av detta? Att jag är en rasist eller en humorist? Eller att jag kanske har en lite snedvriden humor 🙂