sade_upp_mig

I dag för två år sedan

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… satt jag och skrev i min dagbok. Klockan var 15.45 den 16 juni 2016.

Jag har sagt upp mig…
Hjärtat slår jättehårt…
Jag vill gråta.
Av rädsla och av lättnad.

Jag satte min tillit till en högre makt. Skrev att jag måste lyssna på mitt hjärta. Att göra så kan inte vara fel.

Jag vill känna tillit. Allt ordnar sig, på något sätt.

Jag ville känna arbetsglädje.
Jag ville inte längre gråta i bilen på väg hem från jobbet.
Jag var inte den där tuffe nyhetsjournalisten som ifrågasatte allt, jag ville inte ställa folk mot väggen. Skrev jag nyheter ville jag göra det på mitt sätt. Sakligt refererande.
Så jag lämnade min fasta anställning på ett medelstort företag inom mediebranschen.

I dag har två år gått. Hittills har allting ordnat sig. Jag har ett eget medieföretag. Jag har lärt mig jättemassor om allt från lagstadgade företagspensionsförsäkringar till skattetekniska frågor.

Alla de uppgifter som jag åtog mig 2016 (många bäckar små, blir en stor å) har jag inte kvar. Jag orkade inte jobba både vardagar och helger, det blev för splittrat.

Någon betald semester har jag inte haft på två år. Men jag har fått en helt annan frid och frihet i mitt liv.
Fortfarande vill jag lita på att allting ordnar sig. På något sätt gör det det, då man lyssnar till sitt ❤ .

 

För ett år sedan…

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

… den 16 juni 2016, satt jag hemma i soffan med skenande puls. Tusen tankar virvlade i mitt huvud, den mest centrala var ”vad har jag gjort?!”

Några minuter tidigare hade jag suttit vid datorn, skrivit ett mejl till mina chefer och sagt upp mig från en fastanställning som jag hade haft i nästan 29 år. Jag hade också tryckt på SÄND-knappen.

Det fanns ingen återvändo. Därför hade jag hjärtklappning.

Ett sådant underverk, inte sant?

Den dagen tröstade jag mig med att jag klarar mig på mina besparingar ett halvår om jag inte får ett enda jobb, inte minsta lilla inkomst i frilansföretaget jag hade startat.

I dag har ett år gått, besparingarna har krympt, men inte farligt mycket. Jag vågar fortfarande lita på att livet bär.

Och det är viktigt för mig att understryka att det inte var något fel på min förra arbetsplats. Jag hade också många fina kollegor där som önskade mig lycka till i framtiden.

En annan av naturens skönheter i Kungsdammens trädgårdsoas.

2016 var den där sommaren då jag hade bestämt mig för att själv ta kommandot över mitt liv. Två år hade då gått efter det chockerande beskedet att min man ville lämna mig efter nästan sjutton gemensamma år.

Sommaren 2016 skulle jag alltså lyssna till mitt hjärta, och ett av de största och svåraste besluten det året var just det att jag sade upp mig. Jag ville jobba i och för Lovisa, med ultralokala grejer. Regiontidningen var en toppenprodukt, men inte min grej.

I dag är min månatliga inkomst osäker. Överlag är mycket i mitt liv just det, osäkert. Men det är en känsla man kan lära sig leva med. Ibland är jag liten, osäker, modstulen och låg i sinnet – ibland vet jag precis vad jag kan, jag är full av visioner och flyger på moln i en himmel där inget kan knäcka mig.

Jag vill fortsätta våga ta nya modiga steg. Inte låta någon eller något begränsa mig.