Lunchen intogs på Saltbodans café och till restaurangen ska jag också ikväll med Lovisa svenska lärdomsskolas elevförbund som firar sommarfest.

Jag har under de senaste dagarna funderat mycket på makens och mina gemensamma minnen. Hur många gånger har vi inte suttit just här, på Saltbodan? Vi har kollat på fotboll, vi har varit ute med släkt och vänner, vi har ätit mat eller smaskiga tårtbitar, druckit något glas gott – för min del ofta mousserat.

Minnen finns i form av alla våra fotoalbum som vi på något sätt ska dela. För vem kastar bort gamla foton?

Och minnen finns i mina dagböcker där jag skrivit om precis allt vi gjort, från det intimaste till det mest vardagliga. Här finns detaljerade beskrivningar om våra resor, som brukade bli tre, fyra, fem om året.

Jag har funderat om jag kanske borde skriva om de här minnena här på bloggen också, för här bearbetar jag allting bäst då jag får kommentarer av mina vänner.

I början av augusti, efter avslutad kioskperiod, brukade vi alltid resa utomlands. Ofta till Grekland.

Också i år har många kunder frågat mig vart vi ska resa i år, ”för det ska ni väl som vanligt”.
Svar: nej, det ska vi inte – ja, maken kanske reser nånstans, jag vet inte… men inte med mig i alla fall.

Visst känns det sorgligt, och hela året jag har framför mig är fyllt av högtidsdagar och andra dagar då vi brukade göra det-och-det.

Så jag ska fundera på det där med att skriva om de bästa minnena, för dem vill jag vårda.Just nu gör de flesta minnena ont, men en vacker dag ska jag med glädje kunna titta tillbaka på våra sjutton gemensamma år.