… är något jag börjat uppskatta allt mer.
Jag är långsam då jag leder cykeln upp för Östra Tullgatans backe hemåt. Det verkar som om benet är på bättringsvägen… men det har jag också sagt förr här ett antal gånger.

Solen gassar, det är +22 grader. Ibland kommer några vindpustar som känns helt underbara. Jag klagar inte. Det är inte för varmt.

Tavlan fotade jag på fotoutställningen i Galleri Theodor igår. Den är målad av Pirjo Laaksonlaita. Hennes tavlor finns till påseende ännu söndagen den 19 maj.

Men tillbaka till det långsamma mötet. Jag börjar prata med en dam på backkrönet. Jag kanske borde veta vad hon heter, men minns inte namnet. Vi talar med varandra då och då när vi ses. Så givande små samtal i vardagen.

Vi reflekterar över hur det är att åldras, vare sig man är 60+ eller 70+ eller mer. Vänner går bort, somliga får minnessjukdomar. Men det var inget sorgligt samtal. Tvärtom hade vi glimten i ögat och skrattade åt allt möjligt.

De här små långsamma mötena i vardagen, där diskussionerna inte ägnas åt allt det elände vi ändå får ta del av på teve och via tidningar, får mig att med ett leende på läpparna sakta gå vidare.

I år har jag sett knoppar bli mössöron och löv. Jag har sett citronfjärilen, krokusarna och maskrosen. Jag hör motorcyklar spärra, jag hör fåglarna kvittra. I morse var jag uppe redan 7.30 eftersom städföretaget kom för att tvätta två fönster och mina golv.

Dagens citat från ”Du klarar allt”-boken.
”Hitta något du älskar och fortsätt att intressera dig för det”. (Julia Child)