Skyltsöndag, den 23 februari 2020

Gott folk! Det är sista söndagen i februari! Nästa söndag är vi redan inne i mars månad.

De som färdats med fartyg mellan Sverige-Åland-Finland har fått gunga rejält de senaste veckorna.

Ett minne från kryssningen i början av februari. En gungeligung-resa som jag inte glömmer i första taget.

Flera skyltar, affischer och texter finns hos bloggaren BP som håller i trådarna för denna utmaning.

Interrail för 25 år sedan, del 1

Min dagbok är en skatt. En källa till glädje. Den väcker alla möjliga minnen. Ibland skapar den också skammens lätta rodnad på mina kinder. Vissa saker minns jag väl. Andra får mig att utbrista ”Nääe, var det verkligen så där”, och så undrar om jag inte i alla fall överdrev lite den där gången som jag plitade ner det där.

30 maj 1986 var en stor dag i mitt då 24-åriga liv. Det var då min första Interrail-resa startade. Jag åkte i väg med blott 17 år gamla väninnan Ann-Louise. Dagen innan hade jag sagt adjö åt bland annat mormor, som med tårar i ögonen gav mig ett resebidrag. Kanske hon trodde det var sista gången hon såg mig…

Vi tog Silja Line över till Stockholm och bland det första vi gjorde var att köpa en flaska Smirnoff. Det märket ville vi helst ha också därefter, bland annat i Monaco på midsommaren, minns jag.
Vid 20.55-tiden skriver jag plötsligt på finska i min dagbok! Vi får inte somna före klockan 23, då ryker hela Finlands rykte och resan är förstörd!

21.40 Väntar bara på att vi ska komma till Stockholm-Köpenhamn-Köln, och sedan till södern för att släppa loss.
Lite senare på båtens diskotek träffar vi amerikaner från Michigan som tror att det finns massor med strålning överallt i Finland på grund av Tchernobyl.

Lördag 31 maj 1986
Vi vaknar med stela leder efter att ha sovit dåligt då nån full finne pockat på vår uppmärksamhet nästan hela natten. Det fanns ju sleep-ins på den tiden, vi kallade dem sovbunkrar, tvåvåningssängar om jag minns rätt.

Ryggsäckarnas selar skär in i axlarna, men vi älskar att resa, skriver jag.
Utan större malörer klarade vi oss till Centralstationen, men där stötte vi på vårt första problem. Det fanns inte en enda plats på ett tåg till Köpenhamn, så vi trodde vi skulle tvingas åka i olika vagnar till Helsingborg. Och som två räddande änglar dök de amerikanska killarna som vi hade träffat på båten upp. Mark och Steven sa att vi kunde åka till Malmö och sedan ta flygbåten till Köpenhamn.

På båten fanns en läbbig svettig gubbe som tafsade på alla, mest på män.

Sedan blev det tåg från Köpenhamn till Köln och vi delade vår lilla burk till sovvagn med 29-årige Walt från Oregon, USA.
Tänk så fördomsfritt och oplanerat jag reste på den tiden… man tog dagen som den kom och det var bara att gilla läget 🙂

Missa inte del 2 som publiceras i morgon 28 juli!