Då jag numera är med i allehanda utmaningar är det behändigt att slå samman flera av dem i ett inlägg 🙂
Den här skylten kräver ingen översättning. Den sågs också häromdagen som en del av en större bild då jag var ute efter första fastlagsbullen hos Hardom Bröd. Men just då var bullarna slutsålda.
Det är bloggvännen BP som förvaltar utmaningen Skyltsöndag.
Just det här motivet av van Haasteren har varit krävande. Men det är roligt med utmaningar också i pusselväg. Somliga motiv har varit så pass lätta att jag klarat dem på tre veckor. Det här kommer att kräva lite mer tid 🙂
Orsakullans ord för söndagen den 16 januari är: Senaste gången på sjukhus var… Jag har själv lyckligtvis inte varit inlagd så ofta. Min gallblåsa har tagits bort och menisken i högra knäet, men allt det här skedde för mer än trettio år sedan. Då min mamma genomgick en större operation i huvudet för några år sedan besökte vi sjukhus varje dag under några månaders tid.
Det är mycket att tänka på nu, pusselbitar som ska falla på plats.
Man lär sig nytt, dag för dag. Om sjukvård, om hemvård, om hjälpmedel.
Om hur man ska uttrycka sig för att bli förstådd, hellre än missförstådd.
Både på professionellt plan men även på det privata.
Läget är inte tungt bara för mig, många andra är involverade.
Hösten smyger sig på.
Ibland känns det som att orken tar slut, på riktigt. Men en människa klarar mer än hon tror. Det vet jag efter vad jag gick igenom 2014 och även tidigare motgångar i livet pekar på det.
Så man tar en dag i taget. Prioriterar och organiserar enligt bästa förmåga. Försöker säga ifrån då det behövs.
Att släppa taget är också ett sätt. Att bara lita på att allting ordnar sig då man själv inte orkar mer, då man bara vill falla ihop och gråta en skvätt.
Då gråter man, då ger man upp. För stunden. Men inte för alltid.
Hösten är magisk på sitt sätt. Sover ännu vid öppet fönster.
… kan vara fullt av hål. Eller luft. Hur vi nu vill se det.
Detta är en bild i serien från min icke glamourösa vardag 🙂
Men en vardag jag är nöjd med ändå.
Ibland är vissa vardagar stressigare än andra. Det har varit full fräs under många dagar nu, så jag måste ta mig egentid fredag, lördag, söndag för att orka.
Skulle finnas mycket att skriva om sjukvården i Finland. Övervägande positivt, men en del frågor och ovisshet och oro uppstår också. Är man inte själv aktiv som anhörig kan man inte räkna med att hela tiden hållas uppdaterad. Sjukskötarna och läkarna gör ett fantastiskt jobb, deras tidtabell är troligen ofta pressad.
Tänker på de sjuka äldre personer som inte har anhöriga med möjlighet att göra sjukhusbesök varje dag 😦
Det var bara +10 i morse men eftersom solen varit framme hela dagen blev det behagliga +17 på dagen. En temperatur som jag gillar, alldeles tillräckligt varmt.
På förmiddagen är jag mest kreativ och effektiv, så jag gjorde undan mina skrivjobb då.
Hösten kommer sakta smygande, solen går ner allt tidigare och jag har redan två kvällar haft levande ljus på balkongen i lykta.
En ny krysantemum piggar upp på balkongen.
En del sommarblommor har blommat ut. Min ampel fick också loppor såsom jordgubbsplantan. Min teori är att vissa växter inte klarat sommarhettan, andra på min balkong har överlevt bra.
Det behövs inte mer än en ny blomma, en veckotidning och senare på eftermiddagen ett glas mousserat och en liten bit mat med en väninna för att livet ska kännas bra.
Det är ju en dag i taget nu, och så borde kanske livet vara överlag. Jag njuter av solens strålar mot ansiktet och det faktum att jag just nu kan promenera till affären på mina egna ben.
Väntar på samtal från sjukhuset, men min korta erfarenhet av det här har lärt mig att ingen ringer bara för att säga att mamma checkats in. Jag hoppas i alla fall de ringer och berättar hur operationen, som planerats till i morgon, har gått.
Dagen började med regn. Det var varmt ute och enligt prognoserna skulle det regna från 8 till 18, men redan efter tolvsnåret kom solen fram.
Sensommaren är så vacker. Det är inte längre stekande hett. En sval bris gör livet behagligt. Det finns något vackert att fånga i varje dag.
Stökade undan några artiklar och ett utlåtande jag ombetts göra. Sedan besök på sjukhuset hos mamma. Utanför matsalen där hon åt har dom en så här fin, stor och rymlig balkong. Jag antar att där varit rätt varmt under den heta sommaren. Men vacker är den.
Sedan veganmat med min syster på Bella och efter det fotografering av ett renoveringsobjekt, som är med i LHH-evenemanget, och där det hänt väldigt mycket på ett år.
Nu är det bara slappa i soffan med teve, dagbok, tidningar och en lonkero som gäller.
Min semester tog slut i söndags och vardagen med mycket jobb skulle ta vid. Dels blev det så, dels blev allting annorlunda. Jobbet försvann ingenstans, och för att skingra en del tankar samt för att som företagare få lön, har jag skött en del uppgifter precis som tidigare.
Dygnen har ändå fått en annan rytm och min mamma finns högt på prioriteringslistan. Efter en sömnlös natt mellan söndag och måndag har läget stabiliserat sig. Vi har fått tala med läkare och sjukskötare och vi har lärt oss många nya termer och rutiner som har med vård på sjukhus att göra.
Och nog måste jag säga att vårdmaskineriet i Finland är fantastiskt. Alla involverade gör ett otroligt jobb. Vi har blivit mycket vänligt bemötta på vårdenheterna.
Förtvivlan, oro och rädsla – som förstås fanns då vi ännu visste alldeles för lite om vad som hade hänt med mamma – har under ett par dagar förvandlats till hopp och ett lugn om att allt kan gå riktigt bra.
Jag skriver det här eftersom jag tycker det är bäst att vara så öppen som man kan om det som hänt, och att nämna saker vid deras rätta namn.
Jag har inte tänkt speciellt mycket på morgondagens fortsatta undersökningar. Mammografin i februari ledde ju till ultraljud och biopsi den 11 mars och sedan fick jag kallelse till stereotaktisk biopsi som utförs i morgon på en klinik i Helsingfors.
Resultatet blir vad det blir, men i natt hade jag en konstig dröm. Jag låg på något som påminde om ett operationsbord och var omgiven av en massa sjukskötare och läkare. Dom fanns på bägge sidorna av britsen. En gjorde ett hål, utan bedövning, i min armhåla och sa att den vägen ska dom dra ut knölen.
Vilken knöl, tänkte jag. Det hade ju bara talats om kalkbildningar.
Då jag tittade på klockan på väggen tänkte jag att det här drar ut på tiden. Hur ska jag kunna meddela mina anhöriga som väntar på mig utanför salen? Jag frågade om jag kunde ringa dem, men det gick ju inte från en operationssal 😀
Plötsligt kom de anhöriga istället in i operationssalen. Då tänkte jag ”här kan ni ju inte vara”.
Som sagt, bara en dröm – men en märklig sådan. Naturligtvis har mitt undermedvetna hela tiden bearbetat och varit varse om den kommande undersökningen. I morgon är det dags.
En fin bro över Lovisaån. Tror att den är ny, men är inte helt säker.
Dagens cykeltur blev 6,5 km lång. Det var mycket varmt på sina ställen, men vid havet var vinden sval och som ni ser finns det inte riktigt någon grönska på träden än. Men beroende på var man befann sig kändes det som sommar.
Byggnaden till vänster är en del av sjukhuset. Stadsdelen som ligger till höger och längre fram är Garnison, mina barndomskvarter.
Efter mycket möda och stort besvär fick jag upp pappförpackningen som dolde en plastpåse som innehöll tre liter vin.
Jag skulle placera påsen i en metallåda som jag fått till födelsedagen, men nu tror jag att den egentligen är avsedd för tvåliters påsar…
Jag såg redan katastrofen framför mig. En påse med tre liter vin går sönder och innehållet flödar över golvet.
Så då jag inte hittade några andra lämpliga kärl att pumpa ner drycken i låter jag påsen vila i en stor plastbalja tills jag kommer på en bättre lösning.
Behöver jag säga att innehållet ser ut som en påse man kan se i en säng till exempel på ett sjukhus? Nä, tänkte väl det.
Men jag tar på mig skulden om det är många som vägrar dricka vitt vin den här helgen.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 