skilsmässa

Jag vill vara en sten i skon

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Jag blir sällan arg, och jag tror inte att jag är det just nu heller. Men någonting pyr ändå inom mig.
Kanske jag bara har varit tyst för länge? Hållit mina åsikter tillbaka, eftersom jag med tiden blev van vid att jag inte fick skriva vad jag ville på min blogg.
Använde jag N-ordet i något lättsamt inlägg blev jag kallad rasist.
Skrev jag om mina känslor efter skilsmässan hatbloggade jag.
Himmel och pannkaka så farlig jag har varit!
Så bra att jag inte bor i Turkiet eller Ryssland för då hade jag varit inburad eller död sedan länge.

Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.
Detaljstudie av en liten väska jag en gång fick av min syster.

Nu blir jag säkert kallad sur klimakteriekärring också.
Jag tycker nämligen att ”de fina litteraturkännarna” är upprörda helt i onödan. Bob Dylan har skrivit många fina texter och han är värd Nobelpriset i litteratur lika väl som vem som helst annan.

När jag sedan sagt ifrån, eller skrivit vad jag tycker – blir jag ibland såsom kvinnor ofta blir. Lite fundersam. Var jag nu ändå för rak på sak? Borde jag ha uttryckt mig sakligare?
Funderar en man någonsin i de banorna? Jag tvivlar.

Ibland får jag ”tillrättavisningar” och ”förklarande besserwisserkommentarer” av män.
Nånting hos mig tycks irritera dem.

Jag tror jag ska bestämma mig för att gilla det. Att vara stolt för att jag är en sten i skon då det behövs, en avvikande och omöjlig varelse.

Oktoberbilder

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Jag känner allt mer att det var helt rätt att jag flyttade. Bostaden på Drottninggatan var ljus och fin, absolut inget fel på den och inte på grannar, husbolag eller hyresvärd heller.
Men där fanns troligen sorg i väggarna eftersom det var dit jag tog min tillflykt sommaren 2014 i samband med skilsmässan.

Då i maj för två år sedan, då jag visste att maken hade träffat en annan, firade vi min födelsedag med en del släkt och vänner på Bonga slott där konstnären Riitta Nelimarkka bor och har utställningsutrymmen.
Ingen av gästerna visste då att maken och jag stod på randen till en skilsmässa. Vi höll helt enkelt god min.

Men innerst inne kände jag mig som tjejen på Riitta Nelimarkkas tavla. Så jag köpte den, trots att den var dyr – över 300 euro kostade den. Det finns ett budskap i den som passar in på mitt liv sådant som det var då och som det är nu.

Upp och ner ser motivet ut så här.
Upp och ner ser motivet ut så här. Tjejen är frustrerad och arg, vill varken höra eller veta nåt…
Men då motivet är på rätt led skrattar flickan.
Men då motivet är på rätt led skrattar flickan. Livet vändes upp och ner, men så småningom blev flickan glad igen.

Och vet ni – den här reliefen har allt sedan jag köpte den för drygt två år sedan legat i sin förpackning. Tills i dag, då jag kände att det är dags för den att få en plats i mitt nya hem.
Kanske för att jag nu känner att livet har segrat. Att jag klarar vad som helst. Att jag blev starkare och jag kan vara glad igen.

En vacker detalj

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Nycklar som öppnar nya dörrar i din värld.
Nycklar som öppnar nya dörrar i din värld.

… och mycket symbolik.
När en dörr stängs öppnar sig nya, bara du ser dem.
Med facit i hand efter skilsmässan vet jag att det är så.
Också med facit i hand efter hoppet ut i det nästan okända som jag tog då jag sade upp mig från en fast tjänst.

Bilden är tagen i Tystnadens trädgård i Vivamo i Lojo.

Ha en bra fredag alla! Min går i arbetets tecken hela eftermiddagen och på kvällen träffar jag goda vänner över ett glas vin 🙂

Det här med prylar

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

… är en ganska svår nöt att knäcka. Vad behöver man och varför?
Jag har ett arkiv över allt jag skrivit i olika tidningar under trettio år. Ni må tro att det handlar om ett antal pärmar… ska jag slänga dem?

Mina dagböcker och riktigt gamla fotografier kan jag inte kasta. Jag känner att jag blir helt historielös utan dem.

Stina Linds tavla "Kevät syntyy" - våren föds.
Stina Linds tavla ”Kevät syntyy” – våren föds.

Har varit på en konstutställning i dag, ett jobb för tidningen Nya Östis. Jag tycker om då Galleri Theodor har så låg tröskel, där får allt från amatörer till etablerade konstnärer visa sina alster.

Jag får lite lust att börja måla igen när jag ser andras alster. Men så dyker tanken upp igen. Vad gör jag med alla teckningar och tavlor jag skapar då jag inte kan räkna med att någon vill köpa dem? 😀

Under flytten slängde jag bort största delen av de arbeten jag hade skapat på kursen för två år sedan. Många av dem var sorgearbeten efter skilsmässan och börjar känna att jag nu är klar med det mesta som hade med den att göra.

Nu har jag andra frågor att ta itu med.
Men de får ta den tid de kräver.

Bloggen fyller sju år!

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
En bordsdekoration på cafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Grattis bloggen med en bild av en bordsdekoration på cafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Hipp hipp hurraaa! Bloggen fyller sju år i daaaa!

Tack till alla som följer mig, som kommenterar och uppmuntrar i såväl med- som motgång ❤

Det känns så roligt att få respons på det jag skriver. Senast fick jag det i mataffären häromdan. Det var en kvinna som sa att hon hittat min blogg av en slump och när hon väl kom in på den kunde hon inte sluta läsa. Hon gillar också mina bilder, och klart att sådan respons gör mig glad 😀

Sedan finns det ju också några som inte gillar det jag skriver. Till exempel då jag berättade om känslorna kring skilsmässan (som ALLTID kommer att vara en del av mitt liv) eller då jag skrev att jag sade upp mig från mitt förra jobb för att jag inte längre gillade de arbetsuppgifter jag hade.

Men jag har ändå inte fått en enda sur eller elak kommentar på över ett år här. Kommer sådana låter jag dem självklart publiceras så länge de inte är rasistiska. Jag vill också att de som eventuellt har något bitskt att säga om mig skriver kommentarerna under eget namn, eller låter mig få veta vem de är via e-postadressen. Är jag öppen om allt här önskar jag att de som kommenterar också är det.

Nu ska jag fortsätta med… gissa vad?
Jo, packa upp och röja i pås- och lådhelvetet 🙂

Nu har jag packat…

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

… ytterligare tio lådor. Jag fattar inte att jag orkat hålla på 🙂
Men jag fick också hjälp av en vän då det gällde att ta ner tre lampor från taken och två gardiner. Vi kollade en Ikea-hylla och konstaterade att den är klar för flytt, behövde inte skruvas isär mer än jag redan gjort.
Vad skulle jag göra utan vänner som självmant anmäler att de kan hjälpa med allt möjligt?
Det får mig att tänka på att det måste finnas massor av ensamma personer i olika åldrar som hela tiden är i behov av hjälp med stort och smått.
Det här kunde ge sysselsättning åt något slag av gårdskarl i små samhällen.
Men kanske byråkratin däromkring åter en gång sätter käppar i hjulen för verksamheten … ?

Dagböcker från 2014 till dags dato.
Dagböcker från 2014 till dags dato.

Började bläddra lite och läsa i de dagböcker jag skrivit efter skilsmässan 2014. Det känns bra att jag skrev ner allt då, precis hur jag upplevde det chockartade, hur mycket jag grät, vilka frågor jag ältade, vilken ilska jag kände.

Sakteliga har dagböckerna sedan dess fått ett nytt innehåll.
Jag genomgår en process, och den är inte slut än.
Den här flytten, som är min andra inom loppet av två år, utgör en stor och viktig del av processen som handlar om att gå vidare i livet.

Därför tänker jag att allting har en mening.
Jag vill minimera antalet ägodelar. Inte ha omkring mig något mer än jag nödvändigtvis behöver.
Det är inte lätt att avstå från saker, att slänga, att sälja eller att ge bort.
Men det går. Och det känns lika bra varje gång.

Om jag dör nu …

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

… ska ni veta att jag dör lycklig.

En blomma i Eijas Garden som är öppen under Lovisa Historiska Hus.
En blomma i Eijas Garden som är öppen under Lovisa Historiska Hus.

Någon gång i maj bestämde jag mig.
Den här sommaren ska bli bra.

Jag frågade mig vad jag drömmer om. Vad vill jag göra och varför? Vilka människor vill jag umgås med? Vem ger mig stöd, vem tror på mig, vem vandrar vid min sida, vem bär mig om så behövs?

Jag fattade stora beslut. Men inte utan att tvivla, vackla, känna oro och stappla. Så kommer jag att göra även i framtiden.
Men varken oro eller tvivel ska någonsin få mig att ge upp mina värderingar eller att släppa mina drömmar.

Jag hoppas att många av er som läser det här ska förstå att ni har varit och är viktiga delar av mitt liv. En del av er har hört mig uttala de här orden högt.
Om jag dör nu så dör jag lycklig.

En skilsmässa behöver inte vara slutet på ett liv.
Den kan vara början på något nytt och underbart.
En del dörrar stängdes bakom mig, men nya öppnades framför mig.

Månadsbilden, juni

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer
Naturblommor heter juni månads bild på kalendern av Minna L. Immonen.
Naturblommor heter juni månads bild på kalendern av Minna L. Immonen.

Den här sommaren ska bli bra.
Den här sommaren ska jag vara kapten på mitt livs skuta.
Det var jag inte sommaren 2014.
Då överskuggade den ofrivilliga skilsmässan allt.

Men den lärde mig också en massa nytt.
Till exempel att jag kan och vågar vad som helst.

När jag var yngre hoppade jag benji och fallskärm.
Dåtida pojkvänner frågade ”finns det inga lättare sätt att ta livet av sig” 🙂

Jag vet inte när jag började dra mig för att göra allt det där jag egentligen ville göra. Det tokiga, halvfarliga, äventyrliga.

Som att segla. Eller åka Transsibiriska järnvägen, Hurtigruten. Resa till Bolivia eller åka med Rosa bussarna.

Nu vet jag att jag kan gå min egen väg. Jag har redan seglat.

Månadsbilden, maj (och lite andra bilder)

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Nu är den äntligen här! Den första sommarmånaden. Än är det inte riktigt sommar, men snudd på då vi har sol i dag. Hittar man ett ställe där det är vindstilla kan man ha det rejält varmt.

Första kvällen på Café Saltbodan. Nu ser jag fram emot en lång sommar.
Första kvällen på Café Saltbodan. Nu ser jag fram emot en lång sommar.

Firade valborgsmässoafton med en god vän. Först på Café Saltbodan, sedan på Ölvin som ligger granne på andra sidan gatan.

Bilden togs i fredags. Än är många träd kala, men så som det regnat, och i dag har vi sol och värme - betyder det att nu går det undan, snart är allt grönt!
Bilden togs i fredags. Än är många träd kala, men så som det regnat, och i dag har vi sol och värme – betyder det att nu går det undan, snart är allt grönt!

På det här området, men vid de gamla saltbodarna som inte syns här (jag ska visa bild på dem senare) ska vi sjunga in första maj i dag.

Paketjakten Österstjernan. Kanske jag åker ut på någon av seglatserna för allmänheten i sommar.
Paketjakten Österstjernan. Kanske jag åker ut på någon av seglatserna för allmänheten i sommar.

Och så har vi månadsbilden för maj från min kalender med bilder av Minna L. Immonen. Aprilbilden finns här.

Så skir är den grönska vi snart får uppleva.
Så skir är den grönska vi snart får uppleva.

Och vet ni vad. I dag har det gått två år sedan jag kom på att min make hade en annan kvinna.
Men det var faktiskt inte alls det första jag tänkte på då jag vaknade. Jag hade en väninna som övernattade hos mig och vi tjattrade på som vanligt. Vi hade tusen andra saker att tänka på – ni vet, då man uppdaterar vad som hänt under den månad vi inte setts 🙂

Och jag är inte längre sorgsen över separationen. Den gjorde oerhört ont för två år sedan, och den gjorde fortfarande lite ont för ett år sedan.
Men jag överlevde.
Jag är också säker på att allt har en mening, fastän den kan vara svår att se då man är mitt inne i det nattsvarta.
Jag tror att alla prövningar jag gått igenom har gett mig något slag av mod och en tro på mig själv som jag inte hade för två år sedan.

Glad första maj!

(ps. har inte glömt söndagsskyltarna, dom kommer ut om några timmar)

Bortom molnen är himlen alltid blå

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Bortom molnen är himlen alltid blå.
En vacker himmel utanför min balkong en sen kväll i april.

Det kommer fortfarande dagar då jag känner mig sorgsen och vemodig. Då jag frågar mig what´s the point?

Men dalarna är inte så djupa och jag kanar inte ner i dem lika ofta som tidigare.

Ändå verkar det ta tid att plocka ihop alla skärvor från det som slogs sönder i maj 2014.
Man talar ofta om ett sorgeår, men jag har också hört talas om att det kan dröja sju år innan allt känns bra igen. Alla upplevelser, varje sorg, är individuella. Det försöker jag minnas då jag tröstar andra. Jag säger inte ryck upp dig, du träffar nån annan.

Jag har kommit underfund med att det tar tid att bygga upp en ny identitet. För det är ju också det det handlar om då tvåsamhet blir ensamhet och då den person man trodde var ens bästa vän sviker.

Jag blir aldrig den jag var då, innan skilsmässan. Men det gör inget, för jag får något annat i stället.
Några av de män jag träffat är fortfarande mina vänner. Jag ångrar inget jag gjort, tvärtom känner jag mig modig.

För det krävs mod att våga ta alla de steg jag tagit.
Så på det sättet har ju mitt nya liv bara börjat 🙂