Skogen, underbar och många gånger trolsk. Mossa på stenar och berg. Gamla ståtliga träd.
Kan det bli finare? Inte mycket, om du frågar mig.
Igår var jag på en längre runda som senare mynnar ut i ett reportage. Skogsmiljö och skärgårdsmiljö om vartannat. Naturen när den är som vackrast och bäst en solig vårdag.
Det fina vädret ska vi ha hos oss ännu i dag. Sedan vänder det och blir kallt igen.
I går skrev jag på Facebook att jag ska vara en soffpotatis hela helgen.
Det är nämligen höstlov i vår region och förr hade barnen lov från skolan för att hjälpa till att ta upp potatisarna därhemma.
Så någon liten anknytning till potatisar ville jag ha.
Men uppdateringen var nog ändå lite överdriven – skrivet i ett slags trots 🙂
Det jag ville säga var att jag gör det jag vill och delvis måste då jag är ledig.
Det blir alltså inga bilder av en Carita som ligger svettig under hävstänger på gymmet.
Dagar då jag jobbar är det svårt att klämma in saker som måste göra. Bilen ska besiktigas en gång per år och där var jag och Svensson, som han heter, i dag. Det gick bra! Jag får köra med min kära bil ett år till.
Han är numera helt min, den delade vårdnaden med ex-maken upphörde för några veckor sedan.
Sedan körde jag till badstranden och tog några bilder. Hösten har redan en längre tid visat sig från sin bästa sida – och jag tror det fina vädret ska hålla i sig hela min ledighet – det vill säga till söndagens slut.
Hjälpte en vän komma i gång med en enkel hemsida. Hon bjöd mig på kaffe och rabarberpaj. I pajen hade hon låtit smälta ner lite choklad och marsipan som faktiskt bröt underbart mot rabarbern som i sig ensam kan upplevas som rätt sur. Tack ❤
… är det bra att det finns en toa mitt i skogen.
… också i Lovisa. Men är det inte lite sorgligt ändå? Att se de här övergivna granarna?
En tid fick de stå i människors hem. Pyntade med dekorationer och ljus. Nu ligger de här övergivna.
Tror ni granarna är döda? Eller finns här ännu liv kvar, och längtar de i så fall förgäves tillbaka till skogen?
– Fram med pulkan, ropade en snöentusiast på jobbet i dag.
Nå, riktigt så mycket snö fick vi inte. Det var mest snöblandat regn – men så pass mycket av den vita varan fick vi ändå att marken blev lätt pudrad.
I dag har jag skrivit en artikel om tätortsskog som ska gallras bland annat på Södra åsen där jag bodde förr. Det är på tiden, säger jag.
För att jag är en vän av skogen. Gallring är inte samma som kalhygge. Gamla träd måste bort. De som inte kan fröa av sig mer och de som är så gamla att de snart blåser omkull.
Bilden är inte från tätortsskogen 🙂 Den är tagen mitt i centrum i Kapellparken.
Och så skrev jag om Tors fina seger mot Borgålaget PSS. Den matchen var i går. 12-5 var sköna siffror och ett perfekt sätt att avsluta det här inlägget är att bjuda på en jubelbild 🙂
Den här stigen har jag gått upp och ned under en veckas tid. Snön har smält bort och jag har cykeln på sommarstället. Vi bor i våningshuset som skymtar där uppe.
Halvvägs upp i backen finns en sådan här järnring inslagen i en sten. Sådana brukar man ju se på stränder och holmar. Vid ringen kan man fästa ett rep som håller båten på plats. Men vad gör den här ringen mitt i skogen? Och om den här stenen någon gång funnits vid havet, hur har den kommit hit, trehundra meter från strandlinjen?
Ibland får man direkt en tanke då man ser något. Som här – det var makens dotter som hojtade till ”kolla – en felparkerad cykel”.
Och när jag gick genom skogen från hemmet till sommarstället såg jag det här.
Vem har tappat sitt hjärta i skogen? Lever personen, hunden, katten än? Utan livsräddande reflex, eller var det en kärlek som dog?
Som av bilden kanske synes har skogen nedanför vårt hus vårdats, det vill säga sly och buskar har tagits bort. Avsikten var också att några enstaka större träd, som var gamla och mådde dåligt, skulle tas bort. Men det satte ett fåtal naturvänner stopp för. Skog ska inte avverkas maskinellt, sade de. Här ska hästen jobba och människan släpa bort stockarna. Om nu träd ska tas bort alltså, tillade de. Helst ser vi att skogen får
sköta sig själv, som en urskog.
Hmmm, säger jag. Jag är ingen skogsexpert, men några skogskännare har jag intervjuat. För att göra en lång historia kort så klassas åsens skog i Lovisa som rekreationsområde, ett slags stadspark. En sådan ska vårdas. Annars kan den, till exempel under storm, utgöra fara för invånarna. Gamla träd fröar inte, bara toppen av till exempel tallarna frodas. Tar man bort träd som mår dåligt får övrig växtlighet mer ljus och näring. Så det så.
Och så kan ni fråga ekorren Kurre vad han tycker. Han kutar på som förut i skogen fastän vissa mindre träd tagits bort. Han gör längre skutt på en del ställen, och han har omplanerat sin rutt. Kan han anpassa sig kan också vi göra det.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 