skratta

Mumin och jag hittade våren!

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Det är mycket Mumin nu! Min syster har ofta ögonen med sig, bättre än jag 🙂 …. och hon fick syn på den här kassen i lokala mataffären.

Nu har jag minsann kassar att välja bland, och borde således inte behöva köpa fler plastpåsar.

Det är absolut bestämt VÅREN som Mumin hittat!

Hade två riktigt bra möten i dag, och har till och med kunnat skratta åt en del skrivfadäser. Nyheten är INTE att man kan kremera lik i Pernå kyrka, de kremeras nog på annat håll… men ibland sker missförstånd 😀

Efter mötena kunde jag inte låta bli att ta en sväng via en inredningsaffär där man lockade med -40 procent rabatt, Internationella kvinnodagen till ära.

Hem kom jag med en härligt mjuk matta tillverkad av Svanefors. Är det 40 procent rabatt så är det!

Lovisabilder och vitsar

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Den här dagen var jag först på massage – sedan på Happy Hour i goda vänners lag. Jag är inte särskilt bra på att berätta vitsar men ska återge en jag hörde i det glada sällskapet.

Jag ska också återge några tankar som jag och en inflyttad från USA utvecklade tillsammans 🙂

I sammanhanget vill jag säga att jag upplever min egen humor som något udda. Jag skrattar ofta på bio då ingen annan skrattar, och då alla andra skrattar förstår jag inte poängen 😀

Så om ni inte skrattar åt mina roliga historier här blir jag inte förvånad – jag kanske rentav förstår er.

Men först två foton från stan.

De små granarna har åter kommit på plats. En del lyser redan, andra tänds senast fredagen den första december då vi har julöppning i stan.

Som ni kan se är nästan all snö borta. Enstaka högar finns här och där, men vi har haft +6 grader och plusgrader ska det förbli några dagar framöver.

Modernt möter gammalt. Det här är ett slags port till gamla stan. Alla var inte förtjusta då gamla byggnader revs för att de nya i förgrunden skulle få plats.

Och de roliga historierna då?
En finne och en svensk satt och drack öl, under tystnad. När de nästan hade tömt glasen sa svensken ”Skål”. Varpå finnen surnade till och frågade ”har vi kommit hit för att prata eller för att dricka?”.

Och sedan några tankar som James och jag utvecklade tillsammans (nä, det var inte James Bond den här gången).
I Finland är vi deprimerade den här tiden på året då det är så mörkt ute. Det bara regnar och regnar. Vi sitter inne på krogen och blir sentimentala då vi talar om eländet. Vi börjar gråta och tårarna sprutar så till den grad att våra drycker späds ut.
Innehållet i glaset ökar men alkoholen späds ut.
DET om något är väl ännu mer deprimerande.

Hahahaaa 😀 😀

Vacker vägg, del 51

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

… eller två väggar på en gång eftersom de omgärdar samma stora byggplats i Helsingfors centrum. Amos Rex, ett stort konstmuseum ska byggas här.

Det lär ska vara Leendets dag i dag. Det tycks inte mannen på bilden ha förstått 🙂

Platsen där ett konstmuseum byggs bör ju vara omgärdad av konst.
Platsen där ett konstmuseum byggs bör ju vara omgärdad av konst.

Själv har jag av förekommen anledning skrattat rätt mycket de senaste kvällarna. Det är klart att det känns mycket bättre att fnissa än att gråta.
Men gråta bör man förstås också göra – då det känns så. Det är viktigt att alla känslor kommer ut.

Den här bilden visar hur innergården ska se ut i framtiden. det nya konstmuseet ska ligga under marken om jag förstått allt rätt.
Den här bilden visar hur innergården ska se ut i framtiden. det nya konstmuseet ska ligga under marken om jag förstått allt rätt.

Vacker vägg, del 14

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Ja, det var åter ett tag sedan jag såg en vacker vägg – eller i alla fall ett tag sedan jag kom för mig att plåta en sådan.

Den här vackra väggen finns i Liljendal, en före detta självständig kommun som i dag är en del av Lovisa.

Del 13 i serien hittar du HÄR och därifrån steg för steg bakåt till de övriga tolv.

... och en fin dörr också!
… och en fin dörr också!

Den här dagen har varit BRA!
Den började med att jag läste en härlig kolumn av min fina kollega Anna.

Sedan åkte jag med vår fotopraktikant Mariella till Liljendal för att göra en intervju till en bilaga som kommer ut 18.9 i Östra Nyland och följande dag i Borgåbladet.

I dag sa Anna också att det var första gången på länge som hon hörde mig skratta så som jag gjort förr.
Jag skrattade verkligen gott åt en teckning jag såg på Facebook, en ordlek mellan två streckgubbar. Det behöver inte vara märkligare än så.

Och då jag gick från jobbet till bilen föll ett varmt solregn. Det var så vackert och jag kände mig faktiskt lycklig.

Jag vet att jag har en lång väg att gå innan jag blir en hel människa.
Jag vet att jag kommer att åka ner i svackor, gråta och känna mig både ful och värdelös.

Men de korta stunder jag känner glädje, lycka, ett uns av något som kan kallas normal vardag… de stunderna griper jag tag i och håller fast vid ❤

Att kunna glömma för en stund

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Café Saltbodan i Lovisa.
En av Café Saltbodans bardiskar  i Lovisa.

Var ute och åt med två vänner i kväll. Hade planerat ta en bild av Saltbodan utifrån och av Skeppsbromiljön överlag.

Men tror ni jag kom i håg det? Icke sa Nicke.

Pepparbiffen jag åt var delikat som alltid, men den har jag plåtat förr.

Så nu får ni nöja er med en bild av interiören på cafésidan där vi satt och tog en liten knipare efter maten.

Att få prata med goda vänner, om ditt och om datt, om gamla tider på jobbet, om tider som råder, om framtiden – det känns givande.

Plötsligt inser jag att jag under några timmar helt glömt mina vardagliga bekymmer och att jag fortfarande kan skratta.

Livet är inte lätt, det är inte bekymmerslöst, vi kommer inte undan kriserna.

Sista dagen i kiosken blev också fin. Jag kan minnas våra somrar där med glädje. Inga bittra tårar fälldes. Allt har sin tid.

Livet verkar gå vidare, trots allt.