Hösten och vintern har blivit boktid för mig. Jag är glad att jag åter har förmågan att sträckläsa, att låta mig fångas av öden och livshistoria. Dokumentärer är det jag gillar bäst. Efter att ha läst J & B om Jörn Donner och det som hans maka Bitte Westerlund upplevde efter hans död är det här en helt annorlunda bok.

Sofia Parland skriver poetiskt. Det är en medryckande rytm, med stundvis korta meningar, en del korta kapitel – det är avhugget och innehållet är svart. Jag har läst bara trettio sidor men vet att jag kommer att läsa boken klar på två, tre dagar.

Om jag skulle klara av att läsa då jag åker buss skulle jag ta med boken imorgon då vi åker på match till Forssa, men jag brukar börja må illa om jag läser i ett fordon.