Min semester tog slut i söndags och vardagen med mycket jobb skulle ta vid. Dels blev det så, dels blev allting annorlunda. Jobbet försvann ingenstans, och för att skingra en del tankar samt för att som företagare få lön, har jag skött en del uppgifter precis som tidigare.

Dygnen har ändå fått en annan rytm och min mamma finns högt på prioriteringslistan. Efter en sömnlös natt mellan söndag och måndag har läget stabiliserat sig. Vi har fått tala med läkare och sjukskötare och vi har lärt oss många nya termer och rutiner som har med vård på sjukhus att göra.

Och nog måste jag säga att vårdmaskineriet i Finland är fantastiskt. Alla involverade gör ett otroligt jobb. Vi har blivit mycket vänligt bemötta på vårdenheterna.

Förtvivlan, oro och rädsla – som förstås fanns då vi ännu visste alldeles för lite om vad som hade hänt med mamma – har under ett par dagar förvandlats till hopp och ett lugn om att allt kan gå riktigt bra.

Jag skriver det här eftersom jag tycker det är bäst att vara så öppen som man kan om det som hänt, och att nämna saker vid deras rätta namn.