sorg

Sorgen måste få ta sin tid

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.

Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.

Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.

Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.

Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.

Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni  ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂

Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner - tusen tack <3
Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner – tusen tack ❤

I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂

Att lita på att allt ordnar sig

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna <3
Tack Mauno och Sirja för de fina ljushållarna ❤

Ni som följt mig genom skilsmässans alla faser, ni som sagt snälla saker, ni som förstått mig, ni som gett mig av er tid, skickat små gåvor, skrivit kommentarer på min blogg, ni som kramat mig… ni är ALLA guld värda och här får ni ett stort tack och en kram ❤

Jag skriver inte längre varje dag om min sorg. Om smärtan som förlusten av en kär person betydde efter sjutton år tillsammans. Om alla de ringar av saknad som skapas på ett vatten som är gemensamt för oss båda.

Men saknaden finns ändå där. Kanske lite inkapslad. Men inte övertäckt, bortglömd och sopad under mattan. Jag har lärt mig leva med den. Fastän jag fortsättningsvis gråter då och då.

1997 bestämde jag mig för att släppa allt. Var då på väg ut ur ett sju år långt förhållande. Tänkte att nu lever jag ensam resten av mitt liv, om jag inte hittar mannen i mitt liv, han som älskar mig sådan som jag är. Och då träffade jag honom – mitt livs stora kärlek – som jag gifte mig med 1998.

För att göra en lång historia kort. Nu lever jag åter ensam. Inte var det ju så jag hade tänkt livet skulle bli. Men livet blir heller sällan så som vi tänkt.

I somras då allt var smärtsamt värre kände jag att jag inte kan bo i den här staden, jag kan inte andas, jag kan inte finnas till – inte utan honom.
Men se… det kunde jag.

Ändå dröjde det nio månader innan jag var någorlunda på benen igen. Jag kravlade jag mig fram på olika sätt, fick mycket hjälp av en fin terapeut.

Och här står jag i dag. Skriver i min dagbok samma ord som för snart arton år sedan.
Allt ordnar sig. Blir jag inte älskad för den jag är så kan det få kvitta. Då kan jag leva ensam resten av livet.

Det ÄR kanske inte svårare än så.
Fortsättning på följetongen kommer troligen 🙂

Här går det undan… (fröprojekt del 5)

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Nu har två skott kommit upp.
Nu har två skott kommit upp.

I söndags skrev jag det här inlägget.

Efter det har växten till höger vuxit två centimeter, och inte nog med det – en ny med brun topp har kommit upp 🙂

Alstret från kvällens konstkurs ser i sin tur ut så här, eller det är en detaljstudie.

Häst eller zebra eller något annat?
Häst eller zebra eller något annat?

Jag var lite ledsen när jag kom till kursen. Hade inte gått på terapi på tre veckor och när det i dag äntligen var dags fanns det många känslor som skulle ut.
Och mina känslor går sällan att styra. Jag hade tänkt att jag inte skulle gråta, för att gå till kursen med svullet ansikte och små grisögon tilltalade mig inte.
Men att hejda tårarna var lönlöst.

På kursen glömmer jag ändå fort alla sorger och i dag skulle jag teckna samt måla något konkret, något realistiskt. Jag ville visa för mig själv att jag kan göra annat än abstrakt kludd.

Efter en halvtimme såg jag att det inte kommer att bli en stilren svartvit zebra. Så jag gjorde som så många gånger förr. Målade över allt.
Men djuret envisades med att synas under det gråsvarta.
Och då lät jag det komma fram så här 🙂

Lade ner en liten krans

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… på min pappas grav när jag tog min långpromenad i dag.

Tror att pappa gillar Finlands färger på blommorna på fars dag.
Tror att pappa gillar Finlands färger på blommorna på fars dag.

När jag lämnade kyrkogården grät jag. Kanske inte så mycket mer över att pappa är borta. Han dog 1978 så sorgen har med tiden ändrat skepnad.

Men jag träffade en kvinna på kyrkogården. Hon stod vid sin makes grav och vi pratade om hur sorgen kräver sin tid. Hennes sorg är färsk och hon sörjer en kär person som gått bort. Men ändå hade hon medkänsla att tala om min sorg. Vi konstaterade att sorgen, hurdan den är, behöver sin tid. Vi ska genom alla skeden.

Varje gång tårarna rinner tänker jag att gråten helar mig, så det är bara att låta känslorna ha sitt liv. Att sopa känslor under mattan skulle vara fult gjort mot dem, de har också rätt att finnas.

På gamla kyrkogården finns mycket vackert, bland annat den här byggnaden.
På gamla kyrkogården finns mycket vackert, bland annat den här byggnaden.

Jag har nu börjat få ork att gå långa promenader för mig själv. Har kameran i fickan och kom i dag hem med åtta bilder utöver de här. Dem portionerar jag ur så småningom.

I kväll är det innebandy och heja Tor som gäller!

Anelkas autograf

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer
Nicholas Anelkas autograf.
Nicholas Anelkas autograf.

I det här inlägget lovade jag återkomma om jag skulle hitta Nicholas Anelkas autograf. Jag hade inte stora förhoppningar om att hitta häftet, men då jag gick igenom innehållet i en av de lådor jag hade kvar efter flytten hittade jag faktiskt matchprogrammet.

Att det blev bråttom med att öppna häftet där på parkeringen i Manchester ser man ju då jag tvingat honom att skriva på en sidan där bilden föreställer Trevor Sinclair. Tänk att Nicholas inte vägrade skriva där 🙂
För övrigt jättefina matchprogram dom hade, 76 sidor och i fyrfärg!

Programblad för Lovisa Tors innebandy.
Programblad för Lovisa Tors innebandy.

Helt dåligt är inte heller Lovisa Tors programblad för innebandyn i stan. Det sträcker sig i och för sig över en hel säsong, inte bara över en match 🙂

De här intervjuerna har jag gjort och Benny har fotograferat. Lite surt känns det att våra namn glömdes bort, för vi gjorde jobbet gratis och det enda vi begärde var att våra namn skulle komma med.

Men… det är peanuts i jämförelse med större problem som råder i världen.

I kväll är jag tacksam för att jag fått ha Inge-Maj, Bengt, FasterAster, min mor och min syster på besök. Vi tittade bland annat på gamla fotografier och skrattade gott åt en del av dem. Är det där jag? Är det där han?

När jag vinkade adjö från fönstret kände jag både glädje och vemod. Man vet ju aldrig när det är sista gången man ses. Därför är det viktigt att göra det bästa av de stunder man har tillsammans. Inte gnälla i onödan, inte gräla.

Och så tänker jag så här: en sådan himla tur att jag har känslor, att jag kan skratta och gråta, sörja och glädjas, och att jag för det mesta klarar av att visa vad jag känner.

Minnen…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Allt har sin tid.
Och inget blir nödvändigtvis som man tänkt sig.

När jag fick höra att min sorg efter skilsmässan kräver minst ett år sjönk jag ihop som en pangad ballong…
Det var i början av maj… och jag såg framför mig hur jag skulle vara tillintetgjord och förkrossad och svullen i ansiktet av gråt hela det här året.

Vi har pratat mycket om det här med terapeuten.
Och vi kom fram till att det kan vara bra att man inom terapin är noga med att understryka att sorgen behöver den här tiden. Men att man också säger att sorgen ändrar skepnad.

Jag känner fortfarande, då och då, fysisk smärta i bröstet då jag slås av insikten av det som hänt. Bedragen. Övergiven. Dumpad.

Men med dagarna och månaderna har mitt liv fått ett nytt innehåll.
Jag ser att jag klarar mig själv. Jag känner att jag lever.
Och jag är mån om att göra bara det som känns bra för mig själv.
Samt att värna om alla de vänner som fanns och finns där för mig. De som tycker om mig sådan som jag är.

Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.
Städar hyllor i dag och lägger fina minnen i en låda.

I dag lyssnar jag på musik av Niklas Strömstedt via Youtube. Orden går rakt in i mitt hjärta.
Ibland gör det ont, ibland känner jag ”så här är det – jag överlever”.

När jag nu städar hyllor i mitt nya boende, hyllor som fylldes av sådant jag inte hann sortera, känner jag både vemod och lycka. Vemod över det jag förlorat men lycka över alla minnen som ändå finns kvar.

Ut i periferin och in i mitt hjärta

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer

Här i Forsby centrum, som är en del av Lovisa men som ligger cirka 15 km från stadens centrum, hade jag träff med ett intervjuobjekt i dag.

Kanske inte så vackert men ett fungerande centrum med butik, pizzeria, bank i annan byggnad osv.
Kanske inte så vackert men ett fungerande centrum med bland annat pizzeria och affär.

När vi sedan rörde oss på det natursköna området kring ån och forsen borde jag ha haft kameran med, men det hade jag inte. Den blev i bilen som jag hade parkerat på annan plats.

Den här dagen har bjudit på många trevliga, såväl planerade som överraskande möten med olika människor. Det är så skönt att bara stanna upp och prata bort en stund med någon likasinnad – tack bland annat till C, som säkert känner igen sig när hon läser det här ❤

Ni som vet vad jag varit med om den här sommaren förstår att jag för några månader sedan inte hade ork att se det positiva som trots allt finns i livet.

Mitt förnuft sade då att jag inte behöver känna mig värdelös och att då vissa dörrar stängs öppnas nya. Men det var väldigt svårt att se allt det där innan jag hade tagit mig genom alla nödvändiga skikten av olika faser.

Det gäller att se de nya möjligheterna. Men det kan en människa i djup sorg inte göra, inte bums på momangen. Men hon gör det så småningom. Efter att ha tagit små korta steg, en minut i taget, en timme, en halv dag…

Då terapeuten frågade om jag trivs i mitt nya hem kunde jag med handen på hjärtat svara JA! Jag känner att jag kommer HEM då jag stiger in i min lya, jag längtar ofta hit, jag sover bra här och jag har Adrian att prata med.

Jag är också tacksam för den vänskap jag har med mannen jag var gift med.
Varför göra saker krångliga? Varför vara långsint?
Att kunna förlåta fullständigt ut av hela hjärtat är måhända inte lätt, men jag jobbar på det.
Och jag gör det för min egen skull.

En tung dag

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Det var en märklig dag på jobbet i dag.
Lättnad blandades med sorg.
En del fick behålla jobbet, andra inte.
Så för oss som fick ha jobbet kvar – ja, jag hör till dem – blev det ändå på inget sätt en glädjens dag.
Att vara en av dem som får stanna när andra tvingas gå är inte lätt.

Jag tänker att det här med att mista sitt jobb är ungefär som en ofrivillig skilsmässa.
Eller som ett dödsfall, kanske som ett bud om svår sjukdom.
Man tappar en del av sin identitet och man måste ta sig genom alla faser – chockfasen, reaktionsfasen, reparationsfasen och nyorienteringsfasen.

Äntligen kan jag se på min stora TV.
Äntligen kan jag se på min stora TV.

Den här bildsättningen blir lite tokig, jag skulle ha satt ut fotot redan i går.
Men jag är så glad för att jag äntligen fick teven att funka. Och tacket går till ett lokalt företag som verkligen ställer upp med personlig service.

Men nu orkar jag inte skriva om glada saker mer – fastän det finns många sådana i mitt liv just nu – för i dag sörjer jag för de kolleger som miste jobbet.

 

Jag längtar…

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Inspireras av bilder i veckotidningar.
Inspireras av bilder i veckotidningar.

… efter att få börja inreda. Eller egentligen, ja – efter att äntligen få flytta till en bostad som är bara min.

Jag kommer inte att ha bråttom att ställa i ordning rummen. Först vill jag att renoveringen är helt slutförd innan jag sätter minsta strå i kors för att börja göra fint omkring mig. Och innan de nya fönstren är på plats ställer jag inte möblerna där jag vill ha dem heller, för då måste jag bara flytta dem efter någon dag.

När jag såg bilderna av blommorna i veckotidningen tänkte jag på min balkong. Det finns belysning där. Den är inte inglasad men jag har förväntningar på att kunna göra den till en trevlig uteplats ännu i höst.

Jag var på terapi i dag och de pratstunderna ger mig otroligt mycket.
Jag insåg själv från första början att jag inte klarar den här livskrisen utan utomstående hjälp.
Men det lär vara en styrka jag besitter, vilket jag inte alls förstod i maj då krisen var som mest akut – att jag faktiskt själv sökte hjälp, arrangerade alla möten med terapeuter och bokade in samtalstider med allt från församlingsaktiva till proffs på vårdcentralen.

Och vi har talat mycket om det … hur alla skulle behöva tala ut om sina kriser.
Alla har vi något som vi inte bearbetat i våra liv. Och väljer vi att aldrig fejsa de här svårigheterna, om vi biter ihop, är tysta, inte delar det svåra med någon – då kan vi i och för sig klara kriserna och komma vidare.

Men vi kommer inte undan dem. På något sätt gör de sig påminda senare i livet, om vi inte gått GENOM allt.

Så det är därför jag skriver om mina känslor här på bloggen.
Alla har vi våra sätt att hantera sorger i våra liv. Det här är mitt sätt.

Och som jag sagt förr – om någon inte gillar vad jag skriver så måste ni ju inte läsa bloggen heller.

 

Tröstäter inte

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!
Ah, dom här kexen är bara SÅ goda!

Hade några dagar gått och spanat på de här kexen i K-Supermarket. Två paket för fem euro.

Det är inte några förmånliga dussinkex men det var inte heller priset som avskräckte. Jag tänkte väl närmast på att då det är så varmt smälter chokladen innan jag hinner hem.

Men i dag slog jag till. Och jag har tagit ett kex av bägge sorterna.

Lyckligtvis är jag en sådan som kan låta bli godsaker. Jag kan ha en chokladkaka i kylskåpet flera veckor och tar bara en bit då och då.

Så jag tröstäter inte. Fastän det hade funnits orsak att göra det under de senaste månaderna.

I dag har jag också haft en lite ledsnare dag med tårar som bara vällt fram.

Hade inte sett maken på över en vecka men förklarade för honom att han inte ska vara rädd för mina tårar. Det är inte bara hans blotta uppenbarelse som gör mig ledsen. Tårarna är en del av min sorgeprocess och hur länge den pågår vet ingen.

Jag blir ledsen då jag tänker på allt vi gjort tillsammans, och att jag inte fick fortsätta dela dagarna med honom och åldras tillsammans, … alltså det som vi som ofta sa och skrev till varann under våra nästan sjutton gemensamma år. Vi ska alltid vara tillsammans.

Nu blev det inte så. Han valde ett annat liv och min roll är att acceptera, att försöka förstå åtminstone en del, och att med små små steg i taget gå vidare. Att kanske kunna och våga både leva och älska igen.