sorg

Det här med eget förlag…

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… kanske låter snofsigt. Nu är det ju så att jag faktiskt har ett sådant och även ISBN-nummer reserverade för ett antal böcker till.

Men jag har inga anställda och egentligen inget specifikt utrymme för lådorna med böcker. Några finns ju kvar i lager än av den andra och den tredje boken. Läs mer om dem på www.debutsky.fi om du är intresserad.

Får då och då beställningar, men de duggar inte lika tätt som då böckerna är nya. Min senaste, ”Skuggor av svek”, kom ut hösten 2012.

Har med facit i hand ofta märkt att jag på sätt och vis skrivit om mig själv. Trots att huvudpersonen är en man. Omedvetet har jag bakat in saker jag upplevt själv, och lite skrämmande är det att jag också skrivit att Adrian drabbats av sådant som senare kommit att hända mig själv…

Fick en beställning av BTJ-Finland och sköter allt från fakturering till packande och postande själv.
Fick en beställning av BTJ-Finland och sköter allt från fakturering till packande och postande själv.

Tanken är att skriva en fjärde bok om Adrian. Just nu finns ändå inte den energin och kreativiteten, men kanske den dyker upp längs hösten då jag flyttat in i min nya bostad?

Funderar också på att skriva en bok om skilsmässan. Men först måste jag få perspektiv på vad som hänt och sedan fundera på upplägget. Det kan vara svårt att skriva öppet om allt det jag varit med om, utan att på något sätt såra eller uppröra andra människor.

Ändå skulle jag vilja dela med mig av mina erfarenheter, och kanske få in analyser av olika proffs, till exempel terapeuter. Då de säger till mig att alla känslor ska ut och att jag reagerar fullständigt normalt med min gråt, min ilska och min sorg, och att nästan alla kvinnor som blir dumpade känner sig värdelösa – så skulle jag vilja att allt fler förstod att just de här känslorna är helt normala.

Men tiden att skriva böcker är inte just nu – den kommer.
Just nu ska jag hänga tvätt, packa lådor, träffa terapeuten och hjälpa lite i kiosken den här näst sista dagen vi har öppet.

Bilder av bostaden

~ Carita Liljendahl ~ 25 kommentarer
En ickestajlad bild av vardagsrummet.
En ickestajlad bild av vardagsrummet.

Nu finns vår bostad utlagd på oikotie.fi. Är du intresserad av att köpa bostaden eller bara nyfiken på att se hur det ser ut hos oss, så hittar du fler bilder HÄR.

I sovrummet brukade vi aldrig ha ett sängtäcke, jag tycker det som finns på bilden inte är särskilt vackert. Men vi ansåg ändå att vi var tvungna att lägga något på lakanen, speciellt som den ena sidan av sängen helt saknade sådana…

I dag har jag för övrigt fått höra att jag borde börja blicka framåt, kanske gå till en ny frissa, plocka ögonbrynen, se över garderoben och så vidare. Inte så mycket för andras skull men för min egen.

Jag kan förstå att människor menar väl men JAG själv tycker så här:

– det har inte ens gått TRE månader sedan jag fick veta att min man hade lurat mig under flera månaders tid, så jag har inte kommit genom alla faser av sorg, ilska och besvikelse ännu, JAG vill låta den här processen ta den tid den kräver

– jag ser inte enbart bakåt, jag har en viss framtidstro och jag har gjort framsteg sedan den där katastrofala dagen första maj

– sorgen är MIN och ingen annans, ingen utomstående ska komma och säga när det är dags att bli glad och gaska upp sig och bara se framåt, inte bakåt, att tänka på gamla minnen och att vårda dem är inte fel

– om jag inte duger sådan som jag är så har jag inget annat att tillägga till de människor som tycker jag borde göra något åt mitt utseende än ”det är inte mig du vill ha då, varsågod och leta efter nån som motsvarar dina ideal”!

Dessutom är det här MIN blogg. Här skriver jag precis vad jag vill, inte vad någon utomstående anser att jag ska skriva. Den som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa. Punkt och slut.

Till alla er som stöder mig och som tycker om min blogg vill jag säga:
Tack snälla ni för att ni kommenterar, stöder mig, ger mig kramar både på riktigt och virtuellt. Den här månaden ser det ut som om jag får lika många läsare som ifjol under hela året, över 30 000.

Vacker vägg, del 10

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer

Insåg nyss att det är TVÅ månader sedan jag senast fotograferade en vacker vägg, del 9 som du hittar HÄR. Det var 17:e maj och då hade jag ännu inte berättat här på bloggen om chocken jag hade fått. Den som senare skulle leda till en skilsmässa.

Jag förstår ju nu att jag har sörjt de här två månaderna. Och jag sörjer fortfarande, men på ett lite annat sätt än under den första kaotiska tiden.

Så i dag stannade jag upp på väg hem från rundan till loppmarknaden, där jag placerade ut fler inbundna böcker på bordet. Bland annat av Staffan Bruun och Åke Edwardson. Några Kepler finns där också i pocketformat, och Mankell!

Men här kommer äntligen en vacker vägg. Kortsidan av före detta kartongfabriken på Sibeliusgatan.
Byggnaden står tom och någon kanske tycker den borde rivas, men jag tror den har skyddsbeteckning och det tycker jag är bra!

Före detta kartongfabriken i Lovisa.
Före detta kartongfabriken i Lovisa.

Änglarna gråter

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer
Det har varit en tårdränkt dag.
Det har varit en tårdränkt dag.

Det var svärmor som sa det där om att änglarna gråter…
För det bara fortsätter regna från en jämngrå himmel.
Det är inte kul för någon. Inte för den som har en strandkiosk, inte för sommarrestaurangerna med sina mysiga uteserveringar, inte för jordbrukarna… ja, säg vem som gillar ihållande regn?

Jag har gråtit nästan hela dagen. Det blev ett känslosamt farväl med svägerskan, som varit och som är ett stort stöd i min sorg. Tråkigt att vi kan ses så sällan men tack och lov finns det internet och telefoner.
Och jag är inte ensam om att känna mig lurad.

Gråten helar har jag förstått. Men hur mycket ska jag gråta innan jag är hel? Hur många liter? Hur många timmar, hur många dagar, hur många veckor?

En ny, bättre dag?

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Uppmuntran från en vän, ett paket Royal, salt choklad <3
Uppmuntran från en vän, ett paket Royal, salt choklad ❤

Har vaknat upp till en ny dag.
I går lästes min blogg 1361 gånger så visst kan man säga att livsöden intresserar folk. Alla kommenterar inte, så jag vet inte alls vad de anser. Det är risken jag får ta då jag nu öppnat mig om min sorg.
Å andra sidan fick jag massor av kommentarer och peppande tillrop på Facebook där jag länkar mina inlägg. Många kontaktade mig också privat där.

Vad jag fort lärde mig är att jag inte är ensam om min upplevelse. Människor jag aldrig hade kunnat tro att har varit i samma situation, lågt nere i ett träsk där självömkan och känslor av total tomhet och meningslöshet råder, hör av sig.

Frukostlektyr, midsommarläsning.
Frukostlektyr, midsommarläsning.

Försöker göra det bästa av den här dagen, vara snäll mot alla jag möter, mot dem som är snälla mot mig.
Annars tror jag att den överdrivet hänsynsfulla, tysta och snälla Carita ska ta en liten paus nu. Hon ska säga rakt ut vad hon tycker, också om obekväma saker, men helst på ett respektfullt sätt.

I dag ska jag
– äta frukost och njuta av prasslet från papperstidningarna
– göra några ärenden på stan
– åka till kiosken och jobba där så att maken får några lediga timmar (ja, vi har den tillsammans och jag hoppas jag för alltid kan vara hans bästa vän)

Söta små krukor

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Penseer som plockats bort från kyrkogården ska ännu få vara med ett tag på sommarstället.
Penseer som plockats bort från kyrkogården ska ännu få vara med ett tag på sommarstället.

Efter en vecka på stugan är jag åter tillbaka i ”civilisationen”.
Men jag går ner till sommarstället varje dag för att vattna blommorna och grödorna.

Här tankar jag också själv energi. Det är roligt att se ekorrarnas lek eller fasanen som stolt spatserar som om ägorna var hans. I tidig morgonstund eller sent på kvällen kan fältharen skutta över gräsmattan.
Kråkorna, skatorna, måsarna och en massa olika småfåglar är också intressanta att studera.

Mycket långsamt återhämtar jag mig från den chock jag fick för drygt sex veckor sedan. Det kommer att dröja länge än innan jag är en hel människa. Terapeuterna talar om en sorgetid på ett år.

Men bloggen är mitt andningshål. Och en dag ska jag berätta om allt som hänt. Om det bara blir på bloggen eller om det blir en bok återstår att se.
Den dagen är inte riktigt nu, men den dagen kommer – en dag då jag är mycket starkare än just nu.

Kramar till er alla där ute!

Läser just nu

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… flera böcker som vanligt men mest fängslad är jag av Malin Sävstams ”Kärleken är större än döden”. Jag läser den som e-bok. Får snart hennes första bok ”När livet stannar”, och borde kanske ha läst den först. Men tror inte det spelar någon roll, jag vet ju vad som hänt, det här är ingen deckare utan en tragisk och sorglig sann livshistoria.

Sann_livshistoria.Malin miste sin make och två barn av tre i tsunamin i Thailand. Den första boken berättar om det och den här andra om hur livet sakta går vidare trots allt som hänt.

Katastrofen som drabbade Malin och hundratusentals andra människor går inte att begripa. En förlust i livet är aldrig lik en annan, men det här måste ju ha varit något alldeles fasansfullt…

Någon kanske tycker att man frossar i andras sorg, men det är ju inget tvång att läsa böcker av det här slaget. Jag läser för att den här boken ger mig mycket, och för att jag tror att jag kan lära mig något. En sak jag alltid återkommer till då jag tänker på det Malin gått igenom är att jag har så mycket att vara tacksam över och att vi människor inte ska gnälla över struntsaker, som t.ex. dåligt väder…

Till en supporter, av en supporter

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Tanken var från början att visa hur vackert det här ljuset från Maria Drockilas kollektion brunnit och format sig.
Tanken var från början att visa hur vackert det här ljuset från Maria Drockilas kollektion brunnit och format sig. Men nu är ljuset också tänt till minnet av en avliden Djurgårdensupporter.

Vansinne är ett ord.
Meningslöst är ett annat.

Fotboll ska vara roligt, idrott ska förena.

Men säg det åt den kvinna som mist sin man eller åt de barn som mist sin far. Säg det till alla släktingar och vänner som just nu har sorg.

Jag är själv en hängiven supporter.
Det här kunde ha hänt inom fotbollen i Finland, eller inom innebandyn som är den käraste sporten för mig.

Kan det hända i Helsingborg är det ingen överdrift att säga att det kan hända också i Åbo eller i Tammerfors.
Människor blir allt mer respektlösa. Överallt i världen.

Om du har missat de svenska nyheterna i dag kan du läsa mer här.

 

Sådana minnen idrotten ger!

~ Carita Liljendahl ~ 11 kommentarer
Våren 2010 utspelades de är glädjescenerna i Uleåborg när Tor avancerade till högsta serien i innebandyn.
Våren 2010 utspelades de är glädjescenerna i Uleåborg när Tor avancerade till högsta serien i innebandyn.

Oj oj oj! Hur många stunder av glädje, hopp och förtvivlan har man inte haft då man följt Lovisa Tor under de senaste dryga tio åren.

Just nu är det rätt motigt då vi ligger sist i tabellen så i dag gäller det verkligen att lyckas mot liganykomlingen Indians i Esbo.

Håll alla tummar och tår för oss i kväll mellan klockan sex och åtta, finsk tid 🙂

Inskonstverk nr 2

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Lampan utanför mitt jobb har blivit ett litet konstverk.
Lampan utanför mitt jobb har blivit ett litet konstverk.

De här istapparna är inte så farliga som de kanske ser ut. Lampan sitter inte speciellt högt uppe och ingen promenerar precis under den eftersom den sitter ganska fast i väggen.
Bilden blev inte så bra, jag borde ha fotograferat lampan från ett annat håll.

I dag har vi morbror Boris begravning. Den är anledningen till att jag inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Jag har inte varit så speciellt uppåt, helt enkelt.

Men allt har sin tid. Sorgen behöver sin plats i livet, tids nog lever jag upp igen.
Har en vecka vintersemester framför mig och ska bland annat åka med maken på en liten minisemester till Tammerfors. Månne det inte blir några blogginlägg därifrån.