Blöt snö vräker ner

Jag brukar sällan klaga på vädret, eftersom man inte kan göra något åt det. Bara att ta som det är. Men sådär riktigt tjohejsan kan jag inte påstå att det var att promenera i sörjan.

Jag är på väg hemifrån för att hämta lånebilen jag har tillgång ibland då jag behöver sköta ärenden utanför centrum.
Den här bänken vid turisthållplatsen ville nog ingen sitta på i dag 🙂
Fiskhandlaren var rätt ensam då jag gick förbi. Kanske hon höll på att packa ihop för dagen.

Efter att ha uträttat en del ärenden, bland annat fixat en del skattetekniska saker hos bokföraren (man är ju en hederlig medborgare… men skattebjörnen verkar sällan nöjd ändå) … så tog jag en kakao och en bulle med lemon curd på Café Vaherkylä.

Nu ska jag jobba några timmar till. Blir en lite längre arbetsdag i dag, men mot slutet av veckan tar jag det lugnare 🙂

Jag sträckte ut min hand…

… och ville att vi skulle försonas på ett sådant plan som det är möjligt att försonas.

Jag talar om mig själv och min makes nya kärlek.

Tyckte det är så onödigt att vi var ”ovänner” eller att jag själv hade svårt för att möta henne.

I den här lilla staden är det ju nästan omöjligt att aldrig mötas på gatan… och dessutom tänkte jag att jag mår bättre själv om jag öppnar mitt hjärta och är storsint.

Så jag frågade henne om jag får besöka hennes hus på helgens evenemang och det fick jag.

Den innerliga kram vi gav varandra blir ett minne för livet. Personligen kände jag att steget jag tog var helt rätt, åtminstone för mig.

Jag tror på änglar, på Gubben Gud, på kärlek och försoning.

Varma strumpor, choklad och ett ljus.
Varma strumpor, choklad och ett ljus.

Jag får fortfarande kramar och hälsningar av vänner och bekanta som frågar hur jag mår.

I går fick jag den här gåvan. Ett ljus som ska lysa upp mitt höstmörker, choklad som tröstar på sitt sätt och ett par varma strumpor som vännen hade stickat själv.

Om jag lär mig något av allt det här, som till exempel att själv visa omtanke för alla som visat mig det. Om jag kan finnas där för dem någon dag som de kanske behöver mig… då har den här sommarens mödosamma resa i mitt liv inte gjorts förgäves.

Jag har fortfarande en lång väg att gå.
Jag har inte sörjt klart.
Jag är inte hel, jag har inte världens bästa självförtroende.

Men jag har tagit ett stort och viktigt steg i processen och jag kan gå vidare i den.