sten

Jag fick ett paket

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer
Fick ett litet brevpaket från Sverige i dag.
Fick ett litet brevpaket från Sverige i dag.

… och det hade prytts med frimärken av Zlatan!
I paketet fanns en sten. Då jag kramar den ska jag få de krafter jag behöver.

Ibland frågade min man då jag bloggade och var på Facebook om man kan ha riktiga vänner där.
Jag försökte förklara för honom att jag lärt mig känna en massa fina människor via FB och speciellt via min blogg.

Och se nu – den här energistenen fick jag av en vän som bloggar HÄR.
Jag har aldrig träffat henne men jag läser hennes blogg, vi kommenterar hos varandra och ibland skickar vi mejl.

Så jag tycker inte vi längre behöver ifrågasätta om man kan skapa vänskapsband via FB och bloggar eller om man inte kan det.

Via bloggen har jag lärt mig känna många människor, speciellt från Sverige. Jag har aldrig träffat dem men ändå känns det som om jag varit vän med dem länge.

Så vad du än har för åsikter om kontakter IRL och kontakter via nätet, så tänk efter innan du uttalar dem. Om du själv inte har en bloggvän eller en FB-vän som du aldrig träffat, så behöver det inte betyda att de vänner man har lärt sig känna via nätet är mindre värda en de man träffar öga mot öga.

Kramar till er alla ❤

… OJ, glömde visa bilden på den fina stenen!

Så här stenen ut! Är den inte fin?
Så här stenen ut! Är den inte fin?

Spännande sten i skogen

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
Vägen från sommarstället hem till vår lägenhet går genom skogen.
Vägen från sommarstället hem till vår lägenhet går genom skogen.

Den här stigen har jag gått upp och ned under en veckas tid. Snön har smält bort och jag har cykeln på sommarstället. Vi bor i våningshuset som skymtar där uppe.

Hur kan det komma sig att en sten mitt i skogen har en sådan här järnring?
Hur kan det komma sig att en sten mitt i skogen har en sådan här järnring?

Halvvägs upp i backen finns en sådan här järnring inslagen i en sten. Sådana brukar man ju se på stränder och holmar. Vid ringen kan man fästa ett rep som håller båten på plats. Men vad gör den här ringen mitt i skogen? Och om den här stenen någon gång funnits vid havet, hur har den kommit hit, trehundra meter från strandlinjen?

Klättersöndag

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer
I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.
I Lovisa finns det en ganska stor ås som sträcker sig från kyrkan i centrum mot Södra åsen där vi bor. Ett fint område för naturvänner att strosa runt på.

Det blev en del klättrande på söndagspromenaden i dag, men upp i vattentornet tog jag mig ändå inte 🙂 Det rivs förmodligen snart eftersom det är i dåligt skick.

Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.
Det fanns en gång då man planerade göra en klättervägg här. Idéer om en fullständig renovering med cafeteria och utsiktsplattform där uppe har också funnits.
På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt...
På åsen finns massor av stenar och åtminstone på en av dem finns en bänk. Att ta sig upp dit var inte så lätt… Avståndet från lilla stenen till den stora var rätt stort och så skulle jag ju ännu uppåt!
Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på :-)
Utsikten ned mot gamla kyrkogården är fin. Hur jag tog mig ned från stenen är sedan en annan historia som ni inte får se bilder på 🙂

Följande klätterprojekt blev att ta sig upp till utsiktstornet Kuckustenen. Tornet uppfördes i gjutjärn 1906 på stenen som mig veterligen redan innan hade det roliga namnet.

Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats och lyser nu vackert röd i skogen.
Kuckustenens utsiktstorn har nyligen renoverats.
På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.
På första avsatsen av tre ser utsikten ut så här.
Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.
Här är vi redan på tredje avsatsen. Smidet är vackert, här pryds räcket av fåglar. Trappan till andra avsatsen pryds av harar. Tror där finns ekorrar också.
Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.
Från tredje våningen ser man ut över Lovisaviken. Till höger syns kärnkraftverket, ön till vänster är Dunkahäll.
På väg nedåt från Kuckustenen.
På väg nedåt från Kuckustenen.

Det var åter en härlig höstsöndag, som varmast kring fjorton plusgrader! Sjätte oktober, helt otroligt!

När jag blir äldre, så…

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

a) … tänker jag att jag inte ska ta något för givet.
b) … går jag försiktigt på halt underlag men har ännu varit för slö för att börja använda broddar.
c) … njuter jag ändå av det enkla faktum att jag kan sätta ena foten framför den andra och promenera om jag så vill (se punkt a).

I går såg jag en härlig dokumentär på Yle Fem. ”Hermanfilmen” berättade om en över nittio år gammal mans vardag, från morgon till kväll. Jag hittade tyvärr inte något reprisdatum för programmet, men det kanske kan ses på Arenan.

Som Herman Parland vill jag också bli. Fastän jag inte röker pipa så vill jag envist hoppa upp på cykeln och till omgivningens förskräckelse susa i väg. Jag vill balansera på stock och sten, tycka att livet är ett äventyr, läsa intressanta böcker och tidningar sena nätter och till tidig morgontimme, bada naken, följa med naturens skiftningar i all sköns ro…

Som ni ser har jag redan börjat öva på det långsamma livet. I söndags var det härligt väder och där satt jag på K16, hörde fåglarna kvittra och såg snön smälta.