Jag ser dem varje dag. Stridstupparna på jobbet.
De sitter på min Macbook air. Eller ofta ligger en av dem omkull.
Troligen för att den fått en knuff av den andra.
Jag vet inte hur det går till, för jag lyfter alltid upp dem, säger att de måste försöka vara vänner. Man får inte slåss.

Men likt förbaskat ligger en av dem, ibland båda, på rygg då jag återvänder till jobbet. Jag förstår inte hur det har gått till, och frågar jag fåglarna skyller de på varandra.
Ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.
Kanske för att de påminner om Adrian och mig.
Bakom de rynkade ögonbrynen döljer sig en märklig kärlek.
Och jag är säker på att fåglarna fnissar tillsammans då jag inte hör det.