Den här fyrklövern hittade grannen Pia en dag när vi satt i trädgården. Tidigare i somras letade vi också, så att de som såg oss måtte ha undrat varför vi stod på alla fyra i gräset. Hade vi tappat något?
Nu hoppas jag att den här lilla gröna saken kan bringa mig lite tur, eller åtminstone styrka och sinnesfrid. Den här dagen har varit jobbig på många sätt. Jag vet inte varifrån jag gång på gång uppbådar styrka att knega vidare, men tillsvidare har det gått.
Jag har stort rättvisepatos. Jag har också lärt mig, och försöker leva enligt devisen att såsom man själv vill bli behandlad ska man behandla andra. Alltid lyckas jag inte till 100 procent med det, men jag försöker vara vänlig och empatisk. Att sedan andra inte alltid beter sig vänligt mot mig kan jag ju inte direkt påverka.
Och så något betydligt trevligare att visa och skriva om. Den här miljön ligger mindre än hundra meter från mitt hem. Smedsgränd, en av de äldsta i Lovisa. Den här vägen cyklar jag ofta då jag ska till Rosenparken och Lovisaviken. Där på sandplanen ligger nu baracker för skoleleverna från Generalshagens skola. Den renoveras och därför är eleverna tillfälligt inhysta i barackerna.
Vem är jag? Det är en fråga som jag, och kanske många andra också för den delen, ibland ställer sig själv. Vem är jag? Vad står jag för? Hur ser andra på mig? Vem tror de att jag är, och är det viktigt att andra vet vem jag är på riktigt?
Under rubriken About här på bloggen finns en kort beskrivning om mig själv. Men hur ska jag gå till väga då jag vill berätta mer?
Jag har alltid strävat till att vara öppen och ärlig kring allt. Det har förstås straffat sig ibland, och jag har tänkt ”det där borde jag inte ha sagt” eller ”nu blev jag åter missförstådd”. Men då allt kommer omkring tror jag att det lönar sig att vara ärlig i alla fall, och att även tala och skriva om svåra saker.
Hur många gånger har jag inte funnit tröst i att höra att jag inte är ensam om olika problem. Då jag har öppnat mig har det visat sig att andra lättade har sagt: ”Nä men oj, så där känner även jag”.
Carita längst till höger, kanske fem år gammal? Väninnan Anne till vänster, syster Veronica och grannen Elise som blivit student.
Ja, så vem är jag? Med åren ändras vi ju alla, så att beskriva mig sådan som jag varit tidigare finns det inte utrymme för här.
Nyligen hade vi Pride-evenemang i Lovisa. Jag har understött det ekonomiskt och jag har tryckt gilla-reaktioner på många bilder som delats före och efter det. Jag respekterar och accepterar sexuella minoriteter, men jag hänger inte alltid med i alla de nya bokstavskombinationer som finns. Det finns också en ny flagga som symboliserar intersexualitet, har jag lärt mig.
Själv är jag hetero. Kanske någon tror annat om mig då de oftast ser mig umgås med kvinnor. Bland kvinnorna som är mina vänner finns några lesbiska och intersexuella, men själv är jag varken det ena eller det andra. Jag har också bögar i min bekantskapskrets.
Då jag har varit ensam i nio år kan jag också tänka mig att det finns personer som tänker ”tillhör hon kanske en sexuell minoritet ändå?” Men det gör jag inte.
Vid en sommarstuga 2015.
Jag vill beskriva mig själv som en generös, hjälpsam och för det mesta glad person. Jag tycker om att läsa och skriva. Jag reser gärna, men det finns inte alltid tid och pengar för det nöjet. Äter helst ute på restaurang, är ingen kock själv och det har visat sig att samhället, och speciellt att det som säljs i mataffärer, inte är anpassat för singelhushåll. Då blir det att slänga en hel del mat, och det tycker jag inte om att göra.
Jag jobbar mycket och det är väl en orsak till att jag fortfarande är ensam. Längtan efter livets pusselbit finns djupt inom mig. Jag slutar aldrig hoppas, och det är kanske också därför jag skriver personliga inlägg om mig själv ibland.
Med åren blir människan bekväm och jag vet precis vad jag behöver och framför allt vad jag inte behöver. Pusselbiten i mitt liv ska vara en stark person som vågar stå upp för sig själv och för andra.
Fokus ligger inte längre på sex i den här åldern, i alla fall inte för mig 🙂 Därför hittar jag inga pusselbitar via dejtingsajter. Sex kan komma med i bilden senare, sedan då pusselbiten och jag gjort tusentals andra roliga saker tillsammans. Efter att vi har talat, och gärna även skrivit till varandra, om allt mellan himmel och jord, då vi har öppnat oss och blottat vårt innersta i djupa samtal – då kanske det bara säger klick och så är även sex naturligt.
Ibland tänker jag att det bästa vore att flytta bort från Lovisa. Kanske till Sverige, för där har jag alltid trivts. Inte till Stockholm eller någon annan stor stad, det är för stökigt. Men å andra sidan, att i denna ålder börja på ny kula, ensam på en ny ort, känns övermäktigt – både fysiskt och mentalt.
Nä, kanske mitt älskade Lovisa har något att ge mig ändå, någon dag i framtiden ❤
Den här veckan har åter gått fort. Jag har inte riktigt hunnit med. Har ändå papperet med orden till veckans fotoutmaningar alltid nära mig, så att jag inte glömmer att gå med.
En vacker liten sten.
Den här stenen har jag fått av en bloggvän i Sverige. Den kan jag hålla i handen och krama hårt. Särskilt mycket styrka gav den för några år sedan då jag genomgick en smärtsam skilsmässa.
Det har hänt saker som dränerat mig på energi totalt i dag. När de här situationerna uppstår blir jag nästan handlingsförlamad. I alla fall försvinner kreativiteten. Jag kan inte skriva några artiklar i dag. Men jag fick ändå en intervju gjord. Trots att jag sov dåligt i natt och hade en mardröm, något som hänt högst en gång tidigare i den här bostaden.
Balkongväxter.
Därför är jag tacksam att en väninna hjälpte mig att komma iväg till en affär utanför stans centrum. Där köpte jag en tuja och blomstret i förgrunden som jag inte minns namnet på.
Eftersom väninnan är bilburen passade vi på att köpa färgpatroner till min skrivare i en affär som också ligger utanför centrum och så fick jag deklarationsblanketten till bokföraren och en del andra små ärenden uträttade.
Nu är jag åter väldigt ledsen här hemma. Det är ett läge där jag måste vara bestämd och stark, för att jag inte i all framtid ska bli utnyttjad.
Jag brukar vara den där som alltid ställer upp, som vill jämka och se till att alla har det bra.
Men den här gången kände jag mig tvungen att säga ”stopp”. Jag vill själv orka och må bra.
Att säga ”stopp” och ”nej” är tungt, det tär på krafterna, jag känner mig också som en svikare. Men jag vill inte i all framtid hålla på att svika mig själv mest av alla.
I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.
Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.
Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥
Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.
Men det finns ett MEN.
Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.
Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.
Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.
Ordet STYRKA innebär så mycket.
Man behöver ha en viss styrka för att orka lyfta saker, eller för att klara sig genom svåra livssituationer. Styrkan kan vi finna hos Gud eller hos någon annan kraft vi tror på. Solen lyser med en viss styrka.
Solen lyste med trevlig styrka också i går då jag tog den här bilden. Här strålar den ovanför Lovisa kyrka, som också i sig säkert gett många STYRKA.
Fler bildtolkningar av samma ord hittas HÄRhos Sanna.
Sedan en tid tillbaka läser jag minst en gång per dag de 20 goda råd Dalai Lama ger för ett lyckligt liv.
Jag har dem utskrivna på finska och hittade dem inte i all hast på svenska på nätet, men på engelska hittar du dem här.
Då mycket känns tungt just nu behöver jag ha något att luta mig mot.
En vacker tegelvägg fungerar ju också bra, både på riktigt och symboliskt sett.
Jag har skrivit ganska många korta och glättiga inlägg den senaste tiden. Glädjen och humorn i dem har kommit från mitt hjärta. Jag vill vara sann och öppen på den här bloggen, så på det sättet har det inte varit någon polerad yta jag visat.
Men visst har jag djupa tankar också. Ännu för ett år sedan gick livet i berg-och-dal bana efter skilsmässan. Den var ju ett oerhört hårt slag för mig och jag undrade hur jag skulle kunna leva vidare utan den person vid min sida som hade betytt allt för mig.
Men med facit i hand känner jag faktiskt lycka och tacksamhet för allt jag mer eller mindre tvingats ta mig genom.
Det låter som värsta klyschan när någon säger ”det som inte dödar gör dig starkare” och då man är mitt uppe i sin sorgeprocess kan man inte se annat än just den. Man kan bara ta en minut eller en dag i taget och det räcker.
Men minuterna blir timmar som blir dagar, veckor och månader. Såren läker sakta men säkert.
Med tiden kommer tryggheten och jag känner att jag klarar vad som helst i dag. Jag har ett mod och en styrka nu som jag inte hade haft om jag inte hade gått GENOM hela processen.
Jag har inte sopat den under mattan, inte försökt ta mig över, under eller förbi den.
Jag känner att jag har skrivit och pratat mig fri från allt som gjorde ont. Och den jag är i dag skulle jag inte vara utan processen. Den krävde tid och ganska många uppoffringar på flera plan. Men den var värd precis allt.
Hade det inte blivit skilsmässa kanske jag hade varit lika lycklig som jag var fram till den första maj 2014. Men nu blev saker och ting inte som jag förväntade mig då. Däremot fick jag något annat i stället. Jag har fått uppleva så mycket nytt och träffat så många härliga människor. Allt det nya hade jag inte fått om jag levt kvar i äktenskapet.
Dessutom ser jag nu varje ny dag som ett litet äventyr. Om jag vill kan jag köra fort och hojta av skräckblandad förtjusning i alla kurvor och backar.
Men jag kan också ta det lugnt, för jag trivs ensam med mig själv. Här hemma får jag vara precis den jag är.
I går bjöd svärmor på en fantastiskt god efterrätt på sommarstället.
Konserverade päronhalvor med After Eight mintchoklad och vispgrädde.
Efterrätten kan snabbt värmas upp i mikrovågsugn så någon ugnsvärme behövs inte.
Fortsätter i dag sortera saker, kasta, prissätta lopptorgsvaror, packa flyttlådor.
Så här ser mitt liv alltså ut i dag. Jag är fortfarande ledsen över det som hände, men jag försöker göra det bästa möjliga av min situation.
Jag försöker se en mening i det som sker, ana alla de möjligheter som lurar bakom nästa hörn, se alla dörrar som står öppna.
Många minnen gör ännu ont, årsdagar och högtider kommer förmodligen att kännas tuffa. Jag åker säkert ner i någon dalgång igen och gråten har inte tagit slut. Men gråtattackerna kommer inte längre lika ofta och överraskande.
Jag tar en timme i taget. Timmarna blir dagar som övergår i kvällar. Jag klarar nätterna och vaknar till nya dagar som på sikt ska göra mig starkare, kanske mycket starkare än jag var förr.
… som ja, i det här skedet är en ny dator 🙂
Makens son är jätteduktig på sådana här grejer och via honom har jag beställt en rejäl bordsdator med ny skärm.
Om mitt liv de senaste sju-åtta veckorna känts motigt och segt så kan man säga det samma om den bordsdator jag har hemma. Det är mycket surr och burr och väntande och ”sidan svarar inte” och långsamma script. Ibland dröjer det fem minuter innan mejlen kommer in och en minut innan en ny sida laddas.
Men vänta bara, snart blir det sprutt på mitt liv!
Sidorna kommer att laddas innan jag hunnit bestämma mig för vilka jag ska gå in på 🙂
Har de senaste dagarna fått brev via mejlen och meddelanden på Facebook av människor som varit / är i samma situation som jag. Jag svarar på alla och samma gäller kommentarerna här på bloggen.
Ni ger mig alla styrka, ni får mig att tro på mig själv och långsamt inser jag att det inte är något fel på mig.
I dag försöker jag tänka att det bakom varje krön kan finnas något spännande. Varje dag är ett litet nytt äventyr.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 