Gjorde en 70-års intervju i Lappträsk i dag och mannens hustru hade bakat en vidunderligt god äppelkaka. Grädden var ju som pricken på i:et. I mina hemtrakter kallar man det ibland snömos 🙂
Och som ni säkert ser så är bilden tagen med en bättre systemkamera.

Kvällens alster från konstkursen däremot är tagen med mobiltelefonens kamera och här syns kanske drygt hälften av hela alstret. Så det är inte en detaljstudie men inte heller en bild av hela tavlan.

Började i dag åter med en gråsvart botten. Sedan målade jag dit lite blått och grönt på måfå. Hade en idé om att måla en kropp, men insåg ganska fort att en sådan blir det inte.
Sedan tog jag med rött och gult, orange och brunt. En kvinnas hår och en antydning till ansikte började framträda. Nej, nej, nej tänkte jag… jag får inte till det där med ögon, näsa och mun…
Då vände hon på klacken. Håret började framträda. När en halv timme återstod av kursen började jag forma hans hår.
Det såg fruktansvärt naivt ut. Trodde faktiskt att det här skulle bli den första kurskvällen då jag inte fick något till stånd. Tycker inte heller tavlan är min bästa, men man måste ju få ha en del bottennapp också 🙂

Plötsligt var han bara där. Med slutna ögon. Han håller om mig och säger att jag har underbara lockar…
Är det så här konstterapi fungerar? Målar jag suggestopediskt så som någon vän här sa?
Jag fattar ingenting själv – inte mer än att det känns helt underbart att bara låta penseln löpa, färgerna blandas och vänta på vad som ska formas under två timmars tid.