svek

VARNING för hemsk story. Berättelsen om nageln som dog.

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer

Med risk för att bli helt idiotförklarad vill jag berätta en story om en nagel som dog.

När maken och jag var på vår resa i Rom i april såg jag att nageln på högra tån hade fått sig en smäll. Den var blå och ömmade lite.

Jag hade inget minne av när jag hade fått smällen, men med facit i hand byggde jag upp en liten liknelse kring den skadade nageln.

Jag tänkte att den kanske fick sig en smäll just den dagen som min man svek mig för första gången, någon gång på våren.

Och nu tänker jag att precis lika lång tid som det tar för nageln att lossna och för hela ”paketet” att bli helt igen, lika lång tid tar det för mitt inre att bli helt.

Ursäkta att jag visar denna hemska bild men livet är inte heller alla gånger vackert.
Ursäkta att jag visar denna hemska bild men livet är inte heller alla gånger vackert.

Nåväl. I dag fick nageln för sig att lossna NÄSTAN helt och hållet. Besparar er från blodiga bilder.

Under den gamla skadade nageln växer en ny fram. Och det är väl ungefär lite som mitt liv. Jag är sårad och blöder, men något nytt, riktigt bra, kommer fram men det tar sin tid.

Så fram tills dess ger jag provisorisk första hjälpen åt den skadade tån.

Heja heja – vi fixar det!

 

 

Ett brunnslock!

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Den här bloggaren har inspirerat mig att fotografera brunnslock. Har inte gjort det så ofta men då och då. I Rom hittade jag några, annars tycker jag alla ser lika ut hos oss i Finland, men det kanske dom inte gör?

Gäller väl att ha ögonen öppna och blicken mot marken?
Folk kanske ändå tänker, där går hon som sörjer skilsmässan och makens svek… hon kan inte ens titta upp längre.

Nå, då bjuder jag väl på det då 😀

Locket finns snett nedanför vår balkong på åsen där jag ännu bor den här månaden. Tänk att jag inte sett det på tio år :-)
Locket finns snett nedanför vår balkong på åsen där jag ännu bor den här månaden. Tänk att jag inte sett det på tio år 🙂

Släpp aldrig dina drömmar

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer
Imagine står det på smycket.
Imagine står det på smycket.

Då jag köpte en hudvårdsserie för ett tag sedan fick jag det här magnetsmycket på köpet. Jag hade precis fått veta att min man hade gått bakom ryggen på mig. Kvinnan som gav smycket till mig visste inget om mitt öde. Men jag tog hennes slumpmässiga val som ett tecken.

Imagine – sluta aldrig drömma, se upplevelserna du har framför dig.

Att skriva dagbok på nätet hjälper mig, och kanske även någon annan som är i en liknande situation. Texterna här, och de jag dagligen skriver för hand i min andra dagbok som består av ett häfte, får fungera som bas för den bok jag har tankar om att skriva om ett år eller två.

Har varit ledsen nu några dagar. Kanske tankarna redan ligger på morgondagen, den som skulle bli vår sextonde bröllopsdag. Hur ska jag fira den? För jag är ju fortfarande till pappers gift.

Hörde om en kvinna som höll ett slags begravning med sina vänner, som en ceremoni för skilsmässan. Men en sådan vill jag inte arrangera innan de slutgiltiga pappren kommer strax före jul.

Har svårt att se fram emot något – men kiosken är min vän och där trivs jag. Det är en timme i taget nu.