LovLuotsi, tidigare Pikku Pietarin Piha, är en arbetsverkstad för unga. Där lär de sig olika färdigheter och många får hjälp med att komma ut i arbetslivet eller att få en studieplats. Verkstaden har funnits i trettio år och det firades i dag.
Behöver jag säga att tårtan var väldigt smaskens?
Trivsamma rum också, de har alla iståndsatts av de unga som dels målat och renoverat, dels troligen också varit med om att välja möbler och konst. Den här tavlan hade ju platsat bra också som Glad måndag-bidrag, men nu blev det Glad onsdag istället 🙂
Jag är inne i en period då jag tycker väldigt mycket om att fotografera. När jag promenerade hem från LovLuotsi sken faktiskt solen och höstens alla fina färger framhävdes igen.
Jag kom på att sommaren är årstiden som jag älskar mest, och våren också förstås. Men på något sätt har hösten fått mig att se mer av sånt som finns omkring mig, och som jag vill dokumentera.
Funderar på att snart skaffa ytterligare ett objektiv till min kamera. Det är ju ett viktigt arbetsredskap för frilansaren, men bloggen skulle säkert också ropa Hurra!
Bubbel i glaset och tårta på fatet, en annars helt vanlig måndag. Inte så illa! Och för Lovisa stad var det en stor dag att underteckna samarbetsavtal och köpebrev med Fortum gällande en markaffär. Det trillade in 10,6 miljoner euro på stadens konto, så klart det var en glad måndag!
Lovisas fullmäktige godkände affären i mars i år och idag var det dags att underteckna alla papper. Det kändes både högtidligt och roligt att få ta del av denna unika stund.
I Nya Östis kan ni läsa mer om det här den 26 juni.
Temat i Hoppa på tåget hos Lokföraren Åke är i dag ordet TORN. Jag tänkte inte ens på det då jag den sjätte februari tog den här bilden av det gamla brännvinstornet.
I dag bor där en trepersonersfamilj med en hund. Huset ligger i stadsdelen Garnison i Lovisa. Förr i tiden bryggdes brännvin i källaren i den del av byggnaden som inte syns på bilden, men som ligger bakom tornet där den L-formade byggnaden fortsätter.
Det här kan väl kallas något slags korsvirkesbygge? Sådant är inte alls vanligt hos oss i Lovisa och inte i Finland överlag, tror jag. Däremot finns det mycket av korsvirkeshus i Tyskland, kanske även i det landets grannländer?
Jag har börjat dagarna här med varm kakao då det är minus sju grader ute, och jag börjar elda först på eftermiddagen. Kollar bloggarkivet och ser att där finns en del blandade bilder som kan få gå ut för att visa vad jag upplevt under veckorna som gått.
Skrattade så tårarna rann då jag på SVT Play i tisdags kollade ”Lerin på äldreboendet”. Det här ser ju inte ut som ett äldreboende precis, men målningssessionerna där varvas i programmet med inslag från Lars, hans makes Juniors och barnens vardag.
Här har Lars blivit övertalad att gå in i en uppblåst rutschkana och när han kommer ner är det ett virrvarr av armar och ben, barn och 70-årige Lars 😀 ”Aj, mitt hår”, skrek han senare när Junior skulle hjälpa bort honom där han låg med huvet nedåt mot gräset utanför kanans kant och Junior trampade på hans hår.
Arbetsvy från i torsdags. Lovisa stad och projektet Digistigen hade tilldelats Cygnaeus-priset och det skulle firas. Pressen var också inbjuden och jag var där för Nya Östis. Ett glas bubbel hann jag ta, men sedan skulle jag vidare till nästa anhalt så jag hann aldrig dricka kaffe och äta kaka 🙂
För det första har jag inga färska bilder från vardagen att sätta ut på bloggen. Så jag tog en bild av en mattidning där jag försökte hitta inspiration.
Det är det här med foton till bloggen jag avser ibland då jag säger att det känns trögt och att jag undrar vem som kan vara intresserad av att läsa det jag skriver. Det oaktat har jag dagligen mellan 200 och 300 läsare, så ett stort tack till er som tittar in här och ett särskilt tack till alla som lämnar kommentarer ❤
Den här veckan fyller Nya Östis sju år, närmare bestämt torsdagen den 28 april. De första åren bjöd tidningen på kaffe och kaka, till exempel vid en cafébuss på torget. Sedan kom pandemin, så fem- och sexårsdagen firades inte alls.
Nu firas inte sjuårsdagen heller mer än i arbetets tecken. Somliga medarbetare skålar kanske hemma och läsare likaså. Men vi hoppas kunna fira våra sju år med en läsarfest i början av juli. Sådana har vi inte heller kunnat ha, inte en enda gång under min tid som chefredaktör, på grund av pandemin.
Själv ska jag faktiskt fylla 60 år den här våren, och om inte något virus på ett eller annat sätt sätter stopp för det, ska jag ha en fest. Efter det får det vara slut med större fester, om jag skulle råka leva tills jag fyller 70, 80 och mer 😀
Som sagt, födelsedagen ska firas, men inte med kaffe och tårta.
I dag är det svårt att förutspå framtiden, ens så mycket att jag skulle våga lita på att en fest kan arrangeras. Jag kan ju bli sjuk. Och då man ser vad som hände i Ukraina… så vem vet hur livet här ser ut om några veckor?
Men jag väljer att känna tillit, det har jag lärt mig genom Natthikos bok ”Jag kan ha fel”. Jag försöker också leva med en öppen hand i stället för med knuten näve, och jag släpper allt jag kan släppa, för att finnas så mycket som möjligt i nuet.
Detta ”nuet” har bestått av hårt arbete för NÖ:s storspridningsnummer som kommer ut på torsdag. Ett jobb som fortfarande ger mer än det tar. Men vad vet vi om morgondagen? Ingenting. Så låt oss leva i nuet så mycket vi kan.
Att leva i nuet betyder ändå inte att man ingenting planerar. Såsom någon hade sagt till Björn Natthiko, ”barn ska till skolan, vi ska ha mat på bordet, ska vi iväg får vi inte missa bussen”. Och ja, tidningen gör att jag måste planera massor och hålla deadlines. Men mitt i allt detta måste jag också känna tillit, våga släppa oro och frågor som tumlar runt i huvet.
… och så härliga, intressanta människor det finns! Många kände jag sedan tidigare, men nya bekantskaper blev det också.
I ett bord bildade vi en ny handlingskraftig regering. Olika problem dök upp, men vi löste dem direkt. Bland annat då det visade sig att en medlem som skulle hämta vin till bordet fastnade nånstans på vägen och började babbla med andra människor. Han fick sparken från regeringen direkt 😀
En av de godaste tårtorna jag ätit på länge!
Bordsdekoration.
Jag var bjuden till två fester. En ute på landet och en inne i stan. Känner stor tacksamhet för det ❤
Och glad för att jag hade sinnesnärvaro nog att bryta upp strax före midnatt. Hur roligt det än var är man ingen ungdom längre. Vaknätter frestar på 🙂
Egentligen fattar jag inte hur jag ännu sent på kvällen orkar sitta och skriva artiklar. Jag steg upp åtta i morse och var på ett pressinfo klockan 10. Det arrangerades i Strömfors bruk, en och en halv mil från Lovisa, och det kändes som första sommardagen där på Stallbacken.
Träden har inte fått mössöron än heller, men snart går det säkert undan då det kanske blir +20 till helgen.
Här kommer det att sjuda av liv den 12 maj vid Brukets sommaröppning.
Efter pressinformationen infann jag mig på redaktionens kontor. Där assisterade jag och en kollega ett gäng trevliga killar då diverse ”bråte” bars ut. Så skönt att äntligen få ordning och reda där och snart får vi upp vårt planeringsverktyg, en whiteboard, på väggen.
En timme paus hemma, sedan redaktionsmöte där vi firade av två medarbetare som ”går i pension”.
Tårta och en fin blombukett.
Att jag fortfarande sitter här och skriver när klockan är 19.50 ser jag som ett tecken på att alla dagar är olika. För ett par veckor sedan kände jag mig helt dränerad. Min energi gick till en konflikt som sedan ändå på sikt visade sig leda till förbättringar på många plan.
Energi krävdes också för att orka med biopsin, det vill säga vidareundersökningar av mitt vänstra bröst.
Just nu rider jag på en våg av ork. Jag har framtidstro. Jag tänker inte ge mig.
Jag vet vad som känns rätt och vad som känns fel ❤
De här runebergstårtorna har kollegan Marita från finska lokaltidningen bakat åt oss. Vi fick dem redan i går och tackar så mycket!
I dag firas Runebergsdagen i Finland.
Johan Ludvig Runeberg, född 5 februari 1804 i Jakobstad i Finland, död 6 maj 1877 i Borgå, var en finlandssvensk författare och poet som brukar betraktas som Finlands nationalskald.
I dag finns många varianter av bakelsen, som alltså inte är en tårta i riktig bemärkelse. Exakt hur den ursprungliga bakelsen såg ut är oklart, men den vanligaste varianten är en grov, cylindrisk bakelse gjord på mandel eller hasselnötter och ströbröd som är indränkt i rom eller punsch och garnerad med kristyr och hallonsylt.
Lite mer info för intresserade hittas här på Wikipedia.
Den här underbara kakan bjöd Hanna på i dag på jobbet. Det är hennes födelsedag, hipp hipp hurraaaa! Och tänk att man ännu som nästan 50 år gammal får uppleva nya smaker och se en tårta man aldrig sett förr! Det ger ju hopp inför framtiden. Man har mycket nytt att både se och smaka på!
Kakan lyste som vårsolen själv. Den var lätt och fräsch. Smaken av mango framträdde perfekt. Bageriet som gör bland de godaste tårtorna i vår stad hittar du här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 