Kreativiteten kommer långsamt tillbaka

Mina teckningar är naivistiska. Jag kommer inte att försöka sälja dem eftersom jag ibland ritar Muminliknande figurer. Men att bara teckna för sig själv och sedan skriva texter till, texter som är min personliga humor, med ordlekar och sånt, det är säkert ok.

Jag har ju varit så pass förföljd under åren då jag bloggat, att jag därför blivit helt överdrivet försiktig. Jag har omkring 10 000 läsare i månaden, men alla ger sig inte till känna med kommentarer. Det har ändå funnits tider då jag tvingats förklara för bland annat chefer vad jag menat med det jag skrivit, eftersom någon nagelfarit mina texter och känt sig träffade eller fel behandlade.

Egentligen är ju allt sånt här löjligt. Med tanke på vad människor tillåts skriva på sociala medier i dag, utan att bli tillrättavisade och ifrågasatta. Men den lilla staden och mitt ”kändisskap” här har bidragit till en del konsekvenser och krav. Tänk efter, vad skriver du och om vem, hur kan det tolkas… osv.

Jag känner ändå nu då jag återfått mer frihet genom att bara vara en frilansare bland många andra, utan chefsmantel över axlarna – att jag kanske åter kan börja skriva vad jag vill och rita vad jag vill. Sätta färg med färgpennor på mina teckningar, skriva noveller, böcker, vad som helst!

För länge sedan fick jag idén om att skriva ”Lilla kukboken” istället för ”Lilla kokboken”. Det fanns så många roliga historier om en snopp som tänkte och sa olika saker och jag såg alla teckningar av den framför mig. Det här skulle inte vara något sexistiskt, inte ens erotiskt i någon upphetsande grad, utan mer något som vilken vuxen som helst kunde skratta lite igenkännande åt.

Jag tänker ofta även på att skriva min fjärde roman. Adrian Debutsky finns kvar i mitt liv, vi umgås dagligen.

Någon gång i framtiden kommer också mina memoarer, en bok som handlar om mitt liv, hoppas jag. Livet har ju varit, och är faktiskt även just nu, mycket spännande. Fullt av människomöten. Möten jag alltid kommer att behandla respektfullt ❤

Få se vilka figurer som föds!

Jag har alltid tyckt om att rita och måla, men anser mig inte vara så bra på det. Varför jag då inte gett det mera tid vet jag inte. Jag gick en kurs för några år sedan och lärde mig lite om akvarellmålning och oljemålning, men den sistnämnda var rätt avancerad. Det blev en del abstrakta verk som jag också visade här på bloggen, jag tror det var hösten 2014 eller våren 2015. Det var i alla fall efter smärtsamma skilsmässan och jag bearbetade känslor då.

Nu är de tiderna förbi och inspirationen till att rita fick jag egentligen då jag såg ”Lerin på äldreboendet”. Där satt en dam och pillade med teckningar, medan andra svepte stora drag med penslar och färger.

Jag köpte nu två blyertspennor, mörka och mjuka, och en tuschpenna, och ett block med lagom mjukt papper. De tar ingen plats här hos mig såsom målarattiraljerna en gång genom tiderna gjorde, så det här passar mig bättre.

Jag ska inte börja plagiera Mumin men det kan bli figurer i den formen och egna Mumisar eller änglar eller nåt annat. Jag vet inte.

Det här kortet for idag iväg till Schweiz i postcrossingen.

Vackert och enkelt, men inte är det förstås så enkelt att rita som det kanske ser ut.
Vi får se vad jag åstadkommer framöver 🙂