Då jag skriver skönlitterärt läser jag också mycket, allt från tidningar till böcker. Nyss läste jag Staffan Bruuns ”Tenorens dotter”.
Då jag läser andra böcker handlar det inte om att stjäla idéer, utan mera om ett slags balans. Jag behöver den rytm andra författare bidrar med i sin text.

Ibland kan jag dock bli lite sur också, som då jag ser att samma ord och idéer som jag jobbat med under tre år återkommer i Bruuns bok. DNA, saliv, hårstrån… till och med ordet Guantánamo använder han…
Men det är väl bara så att den finlandssvenska och svenska författarvärlden är liten. Dylika idékrockar kan inte undvikas.

I dag beställde jag via svärmor i Sverige Magnus Hedmans ”När ljuset släcks” som han skrivit med hjälp av Gunnar von Sydow. Den ser jag fram emot att få börja läsa.

Jag känner mig lite jäv att ”recensera” Bruuns bok, men kan inte låta bli att hålla med recensenten Mathias Rosenlund i Hufvudstadsbladet. Han skriver så här: Dialogen är rapp och smidig även om den i vissa partier klingar falskt, det låter ibland som om karaktärerna snarare läser upp referat av tidigare händelser än talar med varandra.

Lite naivt blev det ibland också med Humlan Hugo och de åländska avfallsinspektörerna, men jag läser ändå gärna Bruuns böcker för att de är lätta att ta till sig.