terapeut

Utanför mitt fönster…

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

… i köket brummar och bullrar det. Överlag verkar många korsningar i vår stad få ny asfaltsbeläggning just nu.
När jag flyttade in här sista dagen i augusti såg jag bara en vägg av gröna löv. Snart ser jag lite mer. Men där händer inte så mycket, mest är det bilar som kör förbi nere på gatan eller uppe på infartsbron.

Asfalteringsarbeten på gång.
Asfalteringsarbeten på gång. Men som betraktare får man gissa sig till vad som finns bakom löv- och grenverket.

Dagen började med ett tre timmars pass med olika texter hemma vid datorn. Jag trivs så otroligt bra med det här sättet att jobba. Känner mig privilegierad och inte ensam alls.

Jag skulle gärna visa bilder från mina olika arbetsuppdrag, men av olika anledningar är det för det mesta inte möjligt. Jag tycker att texterna och bilderna ska komma i tidningen först. Ibland jobbar jag också med annonsörer och då är det ännu viktigare att allt går korrekt till.

Mitt på dagen strövade jag i lugn och ro, mestadels tillsammans med pensionärer, i mataffären. Träffade terapeuten jag gick hos för ett och ett halvt år sedan och kunde med gott samvete svara på frågan om hur jag mår att jag mår toppen.

Detsamma svarade jag åt en annan bekant på stan som frågade ”Hur känns frilanslivet?” ”Härligt” svarade jag.

Konstnärsliv, utan pain riche

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Jag var nedstämd ännu då jag lämnade jobbet (vilket jag skrev om i förra inlägget).
Hade behövt en tid hos terapeuten i dag men hörde i morse att den första lediga tiden privat var halv sex på kvällen. Då beslöt jag mig för att den här gången satsa på min konstterapi i stället.

Hade 45 minuter ledig tid mellan jobbet och kursen. Medan jag väntade på min väninna på Hotel Degerby tänkte jag några sura tankar till. Klottrade ner dem i ett häfte.
Det är säkert mission impossible att hitta en man på nätet. Jag som är extrovert söker en utåtriktad, spontan och social person. Men på nätet finns bara introverta, blyga och asociala personer. Som finlandssvensk pratglad och öppen är jag en minoritet i minoriteten. Usch, i dag vill jag vara arg och missnöjd. I morgon kan jag ångra allt det jag tänkt och skrivit!

Konstnärens inspirationskälla?
Konstnärens inspirationskälla?

Nåja, se det hjälpte att skriva av sig. Väninnan kom och vi fick en värdefull pratstund. Jag skickade också den här bilden till M och han svarade ”En konstnärs liv. Pussar.”
Och genast mådde jag bättre. Det var bara baskern, paletten och pain richen som fattades.

Detaljstudie av "Känsloinfernot".
Detaljstudie av ”Känsloinfernot”.

På kursen klottrade jag åter min vana trogen en massa. Vill måla nakna människor men inte något pornografiskt. Den här gången var jag nöjd bara med nedre delen av tavlan som jag döpte till ”Känsloinfernot”.
För jag kom på att jag antagligen varit extra känslig i dag för att Anne Hietanen och jag diskuterade så djupa saker då tv:n var här i går.

Jag tror jag ska lufta mina känslor lite mer här på bloggen. Vara mindre tillrättalagd. Släppa min knäppa humor loss kanske.

Förlovningsdag

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

I dag är det på dagen sjutton år sedan maken och jag förlovade oss.
Han kom med ett flyg från Sverige och väskan kom med ett annat, där blev något strul – men klart han skulle till Finland, med eller utan grejer 🙂 För skulle vi förlova oss så skulle vi ❤

Det skedde på en badstrand, men inte på den där vi har kiosken. Den här ligger lite mer avlägset och vi stod där mitt i en lång trappa och växlade ringar. Jag kände att han var mitt livs stora kärlek och vi skulle alltid vara tillsammans.

Hade jag fått bestämma skulle det ha blivit så, att vi hade åldrats tillsammans. I med- och i motgång skulle jag ha kämpat.
Jag var ju till och med beredd att förlåta otroheten.

Men… allt blir inte som man tänkt sig och terapeuten säger att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända. Också jag skulle, sägs det, kunna bli huvudstupa förälskad i en annan fastän jag tror mig vara lycklig med min man.
Jag har svårt att föreställa mig att det hade kunnat gå så. Vem hade kunnat komma och bräda min man?
Men… ytterligare ett men…
Kanske jag fortfarande efter 52 år inte vet så mycket om livet.

I kväll ska jag ut med en väninna på välgörenhetsrock. Vi firar hennes födelsedag och höjer säkert en skål på förlovningsdagen också. Det här datumet är ju ett av många som jag ändå aldrig glömmer 🙂

Avslutar med lite bilder från gårdagen.

Snart dags att byta till vinterdäck. Foto: Mariella Raevuori
Snart dags att byta till vinterdäck. Foto: Mariella Raevuori

På förmiddagen i går skrev jag en grej om vinterdäck.
Den blev paradgrej i dagens Östra Nyland.

Första sidans huvudgrej, Risken ökar för blixthalka.
Första sidans huvudgrej, Risken ökar för blixthalka.
Sockersöta syltmunkar.
Sockersöta syltmunkar.

På eftermiddagen besökte fotografen Mariella och jag en lunchcafeteria i Tessjö. Impin Kievari heter stället och det har funnits i tjugofem år.
Men så kom den nya motorvägen, som i och för sig är en välsignelse med tanke på trafiksäkerheten.
Men kunderna försvann och serveringen tvingas stänga. Innehavaren hade sista dagen öppet i går och bjöd alla på kaffe, bullar och syltmunkar. Jag fick en tår i ögat då hon var så vänlig att hon gav en påse full med munkar som vi fick ta med till redaktionen. Så omtänksamt!

Sibeliusgatan i Lovisa.
Sibeliusgatan i Lovisa.

Här är jag på väg bort från jobbet. Älskar att gå och dra med fötterna i de prasslande och doftande löven 🙂

Kvällens alster

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer
Morgonen gryr och Estonia har gått till botten. Finns inga överlevande kvar att rädda.
Morgonen gryr och Estonia har gått till botten. Finns inga överlevande kvar att rädda.

Jag lovade att jag skulle visa mitt första alster från målerikursen.
Ja, här har ni det nu, och vad säger ni? Eller vad skulle terapeuten säga?

Jag grät faktiskt lite hos henne i dag, men tavlan återspeglar ändå inte min sinnesstämning överlag. För det är så roligt och så avslappnande att gå på konstkurs efter en ganska hektisk dag på jobbet.

Ännu konstigare blir det kanske om jag berättar vad jag hade tänkt måla. En svartgrå bakgrund, en cirkel som skulle visa ett ekorrhjul, och små teckningar inuti som symboler för jobb, kärlek, hat osv.

Och så blir det en tavla om Estonia. Den bara växer fram bit för bit.
Jag ritar in små röda räddningsflottar och planerar strålkastarljus och helikoptrar.

Men räddningsflottarna blir fula och ser inte riktiga ut. Jag målar över dem. Vågorna tog dem.

När morgonen gryr finns det ingen att rädda.

Någonstans i mitt undermedvetna fanns tankarna på katastrofen. Hade läst ganska mycket om den i Hufvudstadsbladet.

Så här kan det gå. Och för mig funkar det bäst att måla på intuition. Bara se vad det blir helt enkelt.

Kanske inte en tavla man vill ha på väggen ändå…

Nästa vecka ska jag måla något färggrannt och glatt och naivistiskt.
Tror jag.

Tack alla kollegor!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
Är det här måhända buskrosor?
Är det här måhända buskrosor?

Jag har under de senaste veckorna, särskilt efter att jag offentligt gick ut och berättade om det som hänt i mitt liv, fått en massa gåvor och även blommor. Den här buketten fick jag i går av kollegorna på tidningen i Borgå.

Eftersom jag inte kan nå alla personligen vill jag tacka för omtanken här. Detsamma gäller den omtanke kollegorna på min egen arbetsplats visat.

Ofta har det varit så att då jag känt mig som mest nere och bara gråtit, inte sett någon utväg ur sorgen … då har någon ringt på dörren eller bara dykt upp för att ge mig en kram ❤

Den här dagen börjar hos terapeuten och lite senare ska jag skriva hyreskontrakt. Då ska jag passa på att ta några mått i bostaden så att jag kan fortsätta planera den.