… och snön var så vacker på träden.
Jag hade bara mobiltelefonens kamera med mig då jag tog de här bilderna.
Vi har kring -3 grader. För mig räcker det ”gudinog” som vi säger här i mina hemtrakter.
träd
Sista veckan
… i den gamla bostaden börjar nu. I morgon är det sista onsdagen här, på torsdag sista torsdagen osv.
Det finns saker jag kommer att sakna, eller åtminstone att se tillbaka på som goda minnen.
Att ha naturen rakt utanför fönstret är en sådan sak. Hela sommaren och en lång tid av hösten, ingen insyn. Bara en vacker grön vägg som senare börjar skifta i gult, orange, rött.
På nya stället har jag andra våningshus som grannar. Men jag tänker fortsätta med mitt nästan gardinlösa liv. Om det finns människor som tycker om att spana på andra, det vill säga som inte har annat innehåll i sina liv än att spana på mig… då får jag väl bjuda på den underhållningen 😀
Trolska träd
Jag har inga gardiner hemma. Eller tja, ja… persienner finns.
Men helst av allt sänker eller stänger jag inte dem heller. Bara i sovrummet, så att jag inte vaknar klockan fyra på morgonen på sommaren 🙂
I vardagsrummet har jag inte haft dem nere alls sedan jag flyttade.
Nu öppnade jag också persiennen i köket.
Snart kommer ingen att se in. Jag bor på tredje våningen och inom kort täcker lövverket all insyn och inte ser jag mycket annat än träd och gröna grenar själv heller.
Fler fina träd!
Jag gillar ju träd som ni vet.
De här bilderna togs också i början av veckan då vi ännu inte hade snö.
Då var det också bara ett par minusgrader, nu är det -17. Brrr!
Men ska bli varmare till lördag – jag tackar för den prognosen!
En intervju undanstökad i dag, redaktionsmöte nästa.
Helgdag i morgon, men för mig har de där gränserna lite suddats ut. På lördag och söndag har jag jobb med innebandy, matcherna fortsätter i division ett efter några veckors jul- och nyårspaus.
Knotiga stammar väcker fantasin
Jag gillar träd, och speciellt gamla knotiga stammar. Två bilder tog jag i går, en i dag.
Kameran ska allt oftare vara med där jag rör mig, för det finns allt möjligt att föreviga.
Varm höstdag
… med sol från nästan klarblå himmel. Termometern på telefonen visade +15 men jag vågar slå mig i backen på att det var +20 på sina ställen. Kunde inte ens ha jacka på mig då jag gick hemåt från ett arbetsuppdrag.
Jag är så tacksam för att jag just nu är nästan frisk. Lite rethosta är inget då jag tänker på äldre människor som är långliggare på sjukhus. Eller som har svårt att komma ut från seniorhemmen.
Också unga drabbas av dödliga sjukdomar. Nyheterna rapporterar om krig och svält, om död och elände…
Jag försöker på riktigt vara glad över det riktigt lilla i min vardag. Rena lakan i sängen – ja, att överhuvudtaget ha en säng, tak över huvudet, frukost att äta på morgonen, att mina ben bär mig till den varma duschen…
Och att jag kan vara ute och fotografera Lovisavyer.
Only sky is the limit
Det känns fortfarande så, att det inte finns någon gräns.
Jag önskar så kunna hålla kvar den här känslan, hitta redskapen som behövs för att jag ska orka se det positiva. Klart att det kommer dalar, jag har små svackor ibland då jag tvivlar på allt… ska jag klara det här?
Var hos min bokförare i dag och fick viktiga saker förklarade för mig. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i försäkrings-, pensions- och skattefrågor.
Men han har hittills varit en klippa.
I och med att jag inte äger någon bil cyklar jag mycket nuförtiden, det känns bra. I dag blev det sju kilometer.
I morgon har jag ett möte som jag ser fram emot.
En hel del av det jag ska syssla med i framtiden vill jag berätta om först efter 16 juli då min uppsägningstid gått ut. Snart är vi där.
Kapa rötter, låta nya ta fäste
Det blir många symboliska texter och bilder nu 🙂
Den här tog jag på Brokholmen under seglatsen. Visst är det fantastiskt hur träd klarar sig fastän de är väldigt utsatta för vädrets nycker. På den här stranden blåser det ofta och mycket.
Månne inte vi människor har samma förmåga också? Att rida ut stormar, att klara livet fastän rötter kapas.
I går kollade jag samtliga matcher i fotbolls-EM. Tysklands mot Ukraina slutade först kring midnatt. Sedan kunde jag inte somna. Låg och funderade på allt möjligt. Tror jag knoppade av kring två.
Men vad gör det då man har semester? Katastrofalt hade läget känts om jag hade varit tvungen att vakna 6.45. Men nu sov jag till halv tio.
Det är så skönt med inga måsten. De möten jag prickat in för i dag har frivilligt antecknats i kalendern och dem ser jag fram emot.
Hur galet som helst, del 9
På avstånd såg hålet i trädstammen ut på ett visst sätt. Nu minns jag inte mer vad jag såg i går innan jag kom så här nära. Nu kan jag se allt möjligt på bilden. En fisk som blundar till höger eller en hund med nos och öra.
Ett djur med rund nos också till vänster.
Gallringar har gjorts för inte så länge sedan i Kapellparken där trädet finns, så jag antar att det har bedömts vara tillräckligt starkt att klara sig trots hålet.
Del 8 i min serie med småtokiga bilder.
PS! Tills jag eventuellt kan komma i gång med en blogg på jobbet igen uppmanar jag alla den här vägen att skicka in bilder till tidningen Östnyland. Under vinjetten ”Dagens bild” publicerar vi läsarnas bilder!
Stolta stammar och jag
Jag tycker om mycket sådant som är gammalt. Allt från hus till murar och träd.
När jag ser gamla träd, särskilt dem med stammar som trotsar omgivningen, är steget inte långt till att jämföra dem med mitt liv.
Gamla träds stammar kan vara vindpinade och knotiga, av olika svårigheter slipade och böjda. Som de här stammarna i gamla stan i Tallinn.
Också människan formas och böjs av livet. Ibland rycks vi upp med rötter och allt. Somliga klarar omplanteringar bra, andra sämre.
Mina rötter finns djupt i Lovisamyllan. Varje gång jag reser bort tycker jag det är givande att vidga vyerna, men det alltid lika skönt att komma hem igen.
I Lovisa har jag mina vänner, mitt jobb, mina hobbyn, mitt liv.
När jag läser mina dagböcker och mina blogginlägg från ett år tillbaka inser jag att jag tagit enorma kliv vidare i mitt nya liv. Visst tänker jag fortfarande ofta på det som hände i maj för ett år sedan. Men jag plågas inte längre av allt det där på samma sätt nu som då.
Senast i går återgick jag till minnen från sommaren 2014 som på grund av skilsmässan den värsta i mitt liv hittills. Tillsammans med goda vänner är det skönt att prata ut om det som hände.
I kväll har jag något riktigt spännande framför mig. Vågar som vanligt inte skriva mer i det här skedet – rädd som jag är att allt i så fall ska skita sig 🙂
Och vad gäller kameran – får ersättning från försäkringsbolaget och kunde redan i dag beställa en ny kamera. Visst måste jag lägga ut lite pengar själv också men en eloge till Lokalförsäkring Tapiola för snabbt skött ärende!
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 