Vaknade strax före klockan sex och kunde inte somna om. Tankar och minnen virvlade runt i huvudet.

4.7.1997 träffade jag mannen som skulle komma att bli min make.
4.7.1998 lovade vi varandra evig trohet.

Det var inget stort bröllop med kyrklig inramning. Men det blev minnesvärt ändå. Vi sade ja till varandra under ett äppelträd på gården vid det hus jag ägde på den tiden.

Sedan dess har vi då och då låtit oss fotograferas på nytt under samma äppelträd. Ett antal andra fotografier har också tagits under sjutton år. I vardagssituationer, på högtider med och utan släkten närvarande, på resor…

Och som sagt – jag hade alltid inbillat mig att vi skulle åldras tillsammans. Jag trodde på det där med evig kärlek. Visste att det skulle komma uppförsbackar, motvind, djupa dalar… men tänkte alltid att sådana tar man sig tillsammans genom.

Nu är jag ensam om att tvingas gå framåt en timme, en dag, en vecka i sänder.

Klockan är tjugo i sju, himlen är åter en gång grå, änglarna gråter.
Den här dagen var under sexton år en glädjens dag, vi skålade, gick ut och åt tillsammans, gav varandra gåvor.

Den här dagen har gett mig massor av vackra minnen. De smärtar i dag. Och jag måste lära mig leva med dem, för den här dagen kommer jag ju aldrig att kunna glömma ❤