utställning

Paparazzi, unika Lovisafoton

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

På museet i Lovisa kan man till och med februari nästa år se utställningen ”Paparazzi”. Fotografen Aatos Åkerblom var ett original, och jag minns honom mycket väl. En udda figur men en person som verkligen kunde fånga ögonblick.
Bland annat finns det ett foto på utställningen där man ser ett olycksoffer med blodigt ansikte bäras in på Lovisa sjukhus. I dag skulle det vara helt otänkbart att ta sådana foton. Åtminstone inte med en tanke på att publicera dem i en tidning. Men Aatos fotade inte heller för tidningar utan mest för eget bruk, av eget intresse.

Han fotograferade inte bara societeten utan även samhällets utslagna. Texten som beskriver Aatos kan läsas under länken här ovan, den leder till Lovisa stads webbsajt. Samma text som den stora tavlan i museets fönster, men lättare att läsa via webben.

Min syster och jag kände igen flera personer på bilderna, men inte precis på de här färgfotona.
En mycket sevärd utställning och ett stort tack till Eddie Bruce som digitaliserat bilderna.

Spännande tider!

~ Carita Liljendahl ~ 15 kommentarer

Nu händer det åter så mycket i mitt liv att jag inte riktigt hänger med.
Jag kan inte ens lista allting här för då blir inlägget för långt.
Men någon gång nästa månad hoppas jag kunna berätta nåt riktigt kul åt er alla som följer mig här. För en gångs skull ska jag försöka hålla allt hemligt så långt det går – jag som brukar vara usel på sånt 🙂

Dagen började på konstutställning i Almska Gården. Lovisa kameraklubb ställer ut verk.
Hade kvällstur på jobbet och inledde dagen tidig eftermiddag på konstutställning i Almska Gården där fjorton fotografer från Lovisa kameraklubb ställer ut verk.

Efter konstutställningen åkte jag några timmar med bokbussen.
Efter konstutställningen åkte jag några timmar med bokbussen.

Texterna om utställningen och bokbussen går ut senare under veckan.
Jag älskar att skriva reportage där jag får beskriva stämningar. Om allt från vad folk säger i en bokbuss till känslan då man åker tre kilometer på en mörk skogsväg. När isiga grenar skrapar mot bokbussens fönster så det låter som kritor mot griffeltavlan. Och när bussen stannar, totalt mörker råder utanför men jag vet att vi som sitter där inne syns. Tänk om nån står i skogen och iakttar oss, eller om jag plötsligt får se två gula ögon lysa där ute och sedan ylar vargen 🙂