
Också den där bilden tog jag någon gång i december. Var på väg hem från en privat fest hos en väninna. Det var lugnt och tyst i vinternatten.
När jag rensade bland bilderna i mobiltelefonen hittade jag den här och började fundera över ordet fasad.
Varför är det så viktigt att upprätthålla en fasad? Eller är det viktigt? Att utåt visa att allt är bra fastän det inte är det? Vi vet inte vad som händer innanför andra människors fyra väggar, och allt behöver vi inte heller känna till. Men där kan förekomma våld, ensamhet, sjukdom. Lika väl som trygghet, glädje, lycka.
Ibland får jag skäll för att jag är så öppen på min blogg. Men mestadels får jag uppmuntran och tack. För att jag inte visar en fasad, något tillrättalagt, utåt.
Ändå vet ju vem som helst att jag inte kan berätta precis allt här, hur gärna jag än ville. Väldigt mycket skrivs i täckta ordalag.
Och det får mig att undra om jag trots allt upprätthåller en fasad. Eller om det mer handlar om att skydda andra människor – inte blotta deras liv, inte få fasader att rämna där.
Att skriva om positiva och glättiga saker är lätt. Att skriva om det tunga och ledsamma är svårare.
Det är en balansgång det här med att vara öppen.

