I dag är det precis ett år sedan jag flyttade in här på Drottninggatan.
Femte september, som i och för sig är i morgon, skrev jag det här inlägget.
Sedan dess har rätt mycket hänt i min bostad.
Och i mitt liv.
Jag har överlevt, och dag och för dag kunnat ta mig vidare från katastrofen som jag trodde skulle knäcka mig totalt. Sommaren 2014 då mitt livs största kärlek tröttnade på mig och valde en annan.
Jag kommer ju aldrig att glömma den sommaren. Men jag lär mig leva med alla minnen. Och jag har fina vänner kvar från den tiden. Vänner som var våra gemensamma då och som fortfarande är vänner med både mig och ex-maken.
Under året som gått har jag lärt mig att de som kände mig då, de känner mig också i dag. Jag behöver inte förklara något för dem, inte försvara mig mot lögner och förtal. Jag behöver bara vara mig själv.
Sensommarkvällen var solig och varm. Det lilla glaset med aptitretaren Jägermeister ser ut som ett stort stop!Och restaurang Bellas pepparbiff var den absolut godaste jag ätit det här året. Potatisen orkade jag inte äta upp men det var inte heller lika viktigt.
Tack för en trevlig kväll hemma hos Outis föräldrar. Mycket har man att prata om då man ses högst ett par gånger per år.
Fräsch sallad.
Outis mamma hade svängt till en riktigt fräsch sallad med riktiga blommor i, så goda dom var! Lite ägg, oliver och bacon gav sälta.
Bordsprydnad.
Och festdukningen toppades av pioner från familjens trädgård.
I dag är jag särskilt tacksam för att jag har många vänner. Det har varit en tung helg med trakasserier och människor som vänt mig ryggen. Men då nöden är som störst brukar vännerna visa var dom finns och svaret på bönerna kommer.
Jag som ännu i går undrade hur jag ska orka med mitt stundvis krävande jobb känner mig full av tillit i kväll. Tack alla fina, ingen nämnd och ingen glömd, som gett mig stöd.
I tre dagar har tårarna trillat. Inte så att jag skulle ha gråtit i timmar, nej – nu för tiden blir det en skvätt då och då.
Jag har försökt förstå varför jag gråter just nu. Fastän man alla gånger inte får svar på frågan ”varför” – vilket jag lärt mig i terapin under skilsmässoprocessen.
Men just nu tror jag att jag gråter för att jag inte längre är en del av Plagens kiosk. Å andra sidan är det rätt skönt att vara ledig hela sommaren.Nu kan jag verkligen göra precis vad jag vill.
Men platsen förknippas också med så många fina minnen och människomöten.
Sexton somrar. Varje midsommar firade vi med sill, nypotatis och köttbullar. För flera år sedan sov vi också över där, inte för att det var bekvämt utan för att det var spännande.
Den blev som en liten sommarstuga och vi pratade med kiosken, sa godmorgon då vi kom och hej, vi ses i morgon då vi gick.
Så jag inser nu att det är allt det här jag sörjer.
Det finns mycket att sörja då man mister en person. Till exempel att inte på samma sätt vara delaktig av hans barnbarns uppväxt.
Och all den här sorgen måste få ta sin tid. Det går inte att skynda förbi den, hoppa över den, knuffa den åt sidan eller försöka gräva sig en tunnel under den. Sorgen måste konfronteras.
Då jag talar om det här och sätter orden på pränt förstår jag bättre vad det handlar om. Jag får gensvar av människor som förstår och kanske nån sur kommentar av nån enstaka som tycker det kunde få vara nog om skilsmässopladdret nu. Till de människor som saknar all empati kan jag bara säga Sluta läsa min blogg – men om ni ändå kommenterar här, räkna med att era kommentarer faktiskt publiceras 🙂
Mina ledsamma tårar blandades med glädjetårar i dag. Fick två kort på posten med hälsningar av fina vänner – tusen tack ❤
I kväll eller i morgon ska jag skriva ett dejtinginlägg – inte för att jag varit så aktiv där, men det finns något jag inte förstår med anonymiteten där 🙂
Anlände hem till Lovisa halv ett i natt. Det var en grad varmt då. Behövde INTE skrapa is från bilrutorna 🙂 Just think positive!
Har massor att göra hela helgen men allt känns bara kul. Redan i morse körde jag en tvättmaskin och sedan åkte jag till Kretsgången för att träffa Camilla, Mia, Inge-Maj, Bengt och FasterAster. Kallar dem inte ex-det-ena och ex-det-andra längre. Inte före detta släktingar heller, utan mina goda vänner.
Är så tacksam för att ha dem kvar i mitt liv ❤
Hann också träffa min syster och ge gåvan med blomsterlökar till henne.
De här lökarna ska få mull över sig och inom kort ska jag ha blå tulpaner på balkongen 🙂
Inom kort ska jag börja kolla mina fyra minneskort med bilder från Amsterdamresan. Det blir att radera och sortera, men känns inte alls jobbigt. Tvärtom, jag får titta tillbaka på alla fina minnen.
Och bilder att visa upp lär finnas för några veckor framöver, så jag behöver inte vara rädd för bloggtorka 🙂
Men först av allt ska jag låta tulpanlökarna få mull över sig och placera ut dem på balkongen!
Har kommit på flera sätt att samtidigt som jag bearbetar saker som ännu gör ont efter skilsmässan, också kunna fokusera på de framsteg jag faktiskt gjort.
I morse hörde jag på radion två vackra sånger. ”First of may” med Weeping Willows och ”Always on my mind” i en svensk version.
För ett år sedan hade jag varit tvungen att stänga av radion för att jag inte klarade av att lyssna utan att det kändes som om någon slet hjärtat ur mitt bröst.
I dag kan jag lyssna på låtarna. Jag känner lite vemod, kan bli lite ledsen. Men jag bryter inte ihop.
Packning pågår.
I dag fokuserar jag dels på att packa, dels på mors dag. Tidigt i morgon bitti tar bussen läsarresans resenärer till flygfältet i Vanda och därifrån bär det av mot Nederländerna.
Och varje gång jag tänker på de krafter som motarbetar mig, som säger att jag inte har ett gott hjärta, att jag är rasist (härstammar från ett enda inlägghär på bloggen om chokladkyssar), att jag inte har riktiga vänner, att jag är jobbig som skriver och talar så mycket mina känslor och så vidare.
Varje gång säger jag till mig själv. De människor som rackar ner på mig har problem själva, de mår väldigt dåligt. Dessutom känner de här människorna inte mig. En del är nyinflyttade, andra är bara obestämda troll på nätet.
Mina riktiga vänner och en hel drös av bekanta känner mig på riktigt sedan femtio år tillbaka. Jag har bott hela livet i Lovisa, på några få år av undantag då jag bodde i Helsingfors och i Stockholm.
De som känner mig på riktigt vet vilka värderingar jag har i livet.
Mer än det behöver jag inte tänka på för att åter ha en positiv kurs i livet.
Så visst har jag gjort framsteg sedan första maj 2014?
Kramar till er alla fina vänner ❤
… delat bördan med någon och berättat hur ont det gjorde att bli lurad av den jag älskade och sedan lämnad.
Tänk om jag bara hade bitit ihop, sopat känslorna under mattan och försökt låtsas att allt var bra.
Hur ensam och misslyckad hade jag då inte känt mig i dag?
Ingen skulle ju ha förstått hur förkrossad jag var, att jag de tre första veckorna varken kunde äta eller sova, att jag trodde jag aldrig skulle bli glad igen…
Jag hade inte fått något stöd eftersom alla bara hade trott att allt var bra och att jag var stark som klarade skilsmässan med ett leende på läpparna.
Nya blanka sidor väntar i ny dagbok.
För att hjälpa mig själv började jag skriva om mina känslor på bloggen.
Med facit på hand vet jag att jag med min öppenhet också hjälper andra.
Många har tagit kontakt och sagt att de upplevt samma sak men inte klarat av att tala öppet om det, än mindre att sätta ord på sina känslor.
Otaliga timmar av diskussioner med nära och kära, med vänner och bekanta och med världens finaste terapeut har det också blivit.
Utan er alla skulle jag inte ha de krafter som jag har i dag.
Många önskar att jag ska fortsätta blogga och vara hundra procent mig själv – eftersom det hjälper mig. Därför lovar jag göra det.
Jag ser ju hur många som läser det jag skriver. Responsen på förra inlägget var enormt. I morse hade inlägget haft över 1200 visningar.
Jag har fått kramar och vänliga, peppande kommentarer också på Facebook.
Hittills har det bara kommit en lite bitsk kommentar här på bloggen. Signaturen Isa kallar mig bland annat skenhelig och Heliga Carita.
Om det kommer fler sura kommentarer och påhopp får jag se vad jag gör med dem, speciellt om de är så pass anonyma som Isas var.
Jag vill ju publicera alla kommentarer så att de som skriver surt inte tror att jag inte vågar. Men om det är mycket elaka kanske jag bara sparar dem och publicerar utvalda bitar i ett separat nytt inlägg längre fram 🙂
Men skriv inget elakt om min ex-make och hans nya kärlek eller om mina vänner! Sådana kommentarer har inte kommit sedan förra sommaren men börjar de åter droppa in så håller jag dem helt för mig själv.
Jag fortsätter vara mig själv här. För de som känner mig, de känner mig – de som av någon orsak hatar mig känner mig inte.
Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.
Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.
Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.
Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.
Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här: Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.
Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.
Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.
Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.
Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.
Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.
Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂
… har jag klarat året som gått efter skilsmässan.
Två vänner har också hjälpt mig få upp det här skåpet till bostaden, och Merja hjälpte mig flytta det från en plats till en annan i arbetsrummet i går. Tusen tack för det!
Ett gammal linneskåp tjänar nu bland annat som lager för mina böcker.
Äntligen fick jag boklådorna ur synhåll. Jag har en låda kvar av min senaste bok ”Skuggor av svek”. Vill gärna bli av med dem så är du intresserad får du en signerad bok för 5 euro + porto (50 kronor + porto). Anmäl i så fall ditt intresse i kommentarsfältet, så tar jag kontakt och ber om din adress – du behöver inte lämna ut den här.
Behövde inte putsa på tandborste… 🙂
Tack till min syster som visade ett knep hur jag snabbt får plastdelarna mellan toastolens lock och sits ren.
Och tack till Merja som kunde upplysa mig om hur jag skulle lyfta bort lock och sits… hade inte en aning om att det fanns skruvar, muttrar eller vad de ska kallas… på ett mycket svårtillgängligt ställe… Tror jag å de snaraste byter ut sitsen mot en som går lättare att få bort då det är dags att städa…
Under toastolen… man ska vara nästan akrobat för att nå skruvarna.
Skål för våren, nu är den äntligen här! Foto: Veronica Lindblom
Första maj var solig och skön, men nere vid havet där vi firade att sommarrestaurangen Saltbodan öppnat blåste det lite. Då vattnet i viken inte kan vara mer än några grader varmt gällde det att vara varmt klädd.
Aaro till vänster på bilden är inte någon surpuppa fastän han ser sammanbiten ut 🙂
På Facebook kommenterade hans hustru Marina, andra från vänster, att så där ser man ut då man varit tillsammans med henne 37 år 😀
Firade såsom planerat vårens ankomst med min syster och några vänner som alla betytt mycket för mig under året som gått. Första maj 2014 går till historien som en av de bedrövligaste helgerna i livet, men första maj 2015 blev en glad fest, tack för det också till Merja till höger på bilden.
Fick gåvor som om jag haft födelsedag. Kanske man kan säga att jag är pånyttfödd nu då jag klarat det första sorgeåret.
Av Marina och Aaro fick jag skumpa och kort. Och tack även till Tia från Borgå för handkrämen och nyckelringen och den varma kramen. Tack också till många andra för kramar på årsdagen, ingen nämnd, ingen glömd.
Den här morgonen startade med kaffe och nygräddat bröd tillsammans med Merja innan hon åter åkte hem till katterna på landet ❤
Skönt att ännu ha två lediga dagar framför sig.
(förresten… det lär ha varit nån hockeymatch i VM igår… äsch, vi tar nya tag mot Danmark i morgon…)
Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.
Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.
Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.
Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.
Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.
Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.
Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.
Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt… Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek. Fortsätt våga vara öppen om dig själv. Du hjälper andra.
Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 