I går hade det gått tolv veckor sedan jag kom på att min man hade en annan kvinna. Tolv veckor är inte någon lång tid då det gäller sorgearbete. Men de här veckorna har ändå gjort sitt. Jag orkar åter, då och då, träffa vänner.

Och jag vill omge mig med de vänner som förstår hur jag känner. Som orkar prata, prata, prata och tillsammans med mig analysera det som hänt.

Jag har alltid varit av den åsikten att man måste kunna prata om allt. Man kanske inte kan förstå allt men jag vill försöka göra det genom att sätta ord på mina känslor. Och då det gäller känslor är allt tillåtet, också de fula och förbjudna känslorna. Men dem delar jag bara med de riktigt närmaste vännerna.

De närmaste vännerna ger inte heller upp i första taget. Tackar jag nej till en träff eller en utfärd gör de ett nytt försök en annan dag.

De bästa vännerna är inte rädda för min sorg, de säger inte att jag måste gaska upp mig, de drar sig inte undan med tanken ”jag orkar inte med den där ledsna människan”.

Några vänner säger i dag att jag ser fräsch ut, att jag är vacker och att de tycker att jag är stark. För två månader sedan såg man ju också på mitt yttre vad jag gick igenom. Så något måste ha hänt då tiden fått arbeta.

Jag vet att jag ännu har en lång väg att vandra. Den vägen går jag tillsammans med mina vänner IRL och med vännerna här på bloggen. Tack för att ni finns ❤