vedleverans

Nu kan vintern komma

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

… med buller och bång om den så vill. Jag vill ju helst inte ha vinter alls, men nu är jag förberedd, i alla fall vad gäller veden och värmen för min bostad.

Det var det här jag oroade mig för och jag vet nu också vad min oro delvis baserar sig på.

Fyra kubikmeter ved skulle ner till mitt källarförråd. En kbm mer än ifjol. Med ett svagt knä kunde jag inte själv göra mycket.

Bilden tog jag då mina fyra hjälpkarlar redan hade kånkat iväg en del av veden.
Jag anlitade Lovisa Tors innebandy, och hade på förhand kommit överens om vad jag betalar för det som hos föreningen är en talkoinsats. Pengarna går alltså till föreningen.

Det som jag kom underfund med igår är att om jag inte har full kontroll över vissa situationer blir jag orolig. Jag sover dåligt och grubblar.

I det här fallet blev det klart en dag innan veden kom
a) vilken tid den beräknas komma
b) att jag får minst tre killar som bär in veden. Så långt kändes allt ganska lugnt.

Ifjol dök det upp olika problem inför leveransen. Först blev leverantören sjuk, sedan var någon här hos oss sjuk. Leveransdatum flyttades framåt och jag var en orolig själ. Sedan gick leverantörens bil sönder.

Så vad som helst kan hända, saker jag inte kan påverka. Det stressar mig.

I år hände inget av det jag hade oroat mig för. Veden kom en kvar tidigare än utlovat och hjälpteamet bestod av fyra män. På en dryg timme var allt jobb klart och jag kunde sedan hjälpa grannen som hade fått en lika stor sats björkved.

Igår kollade jag också väderrapporten med ett par timmars intervaller. Det gällde att vara beredd att dra presenningen över veden om det skulle ösregna.
Det kom bara ett litet duggregn då veden anlände. Sedan sken solen då och då, annars var det mulet men inget regn.

I dag har jag också full rulle med sånt som mamma behöver hjälp med men det som jag känner mest är:
Tacksamhet 🙏
… och förstås… muskelvärk 😂💪

Blandade bilder och tankar

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Som ett inlägg under kategorin ”Hur galet som helst”. Hur galet roligt och fint som helst, med gamla kaffepannor på rad längs en stig som leder till ett av husen i Skinnarby som var med i Lovisa Historiska Hus. Och mossa på stenar älskar jag ❤

Jag har två veckor kvar på jobbet. Närmare bestämt två veckor i ansvarsposition. Den 25 september får Nya Östis sin nya chefredaktör i Marit Björkbacka. Som tidningens representant reser jag ännu sedan på NÖ:s läsarresa till Kroatien och Montenegro i slutet av september. Lär vara mycket vackra trakter!

En del av Bond-hörnan och här intill finns en gammal sekretär där jag ofta sitter och skriver. Jag kan titta ut genom fönstret samtidigt.

Funderingarna kretsar kring den kommande hösten. I första hand har jag tänkt ta det lugnt eftersom jag inte varit ledig mer än riktigt korta perioder från och till de senaste sex åren. Men jag ska inte heller sluta jobba. Behöver tidningen mig som skribent ställer jag upp och på nästa års sida kan jag tänka mig ta helt nya uppdrag också, om jobbet som frilansande skribent inte ger tillräckligt med intäkter.

Det är svårt att föreställa sig hurdan framtiden blir. Vissa planer och funderingar behöver jag ha, men jag ska också försöka ta dagarna som de kommer.

Grönt är skönt och mossa vackert, bilden tagen den sjunde september.

Just nu är jag lite orolig vad gäller leveransen av ved. Beställde redan i våras. Sedan fick företaget problem med sitt fordon, en annan dag satte sjukdomsfall stopp för leveransen. Dagarna går och jag har tvingats avboka mina hjälpredor och hoppas de har tid att komma en annan dag… jag klarar inte ensam av att få in veden i källaren.

Det är mycket som handlar om att lära sig känna tillit och att ha tålamod. Jag som är van att planera det mesta och ha minutschema får vänja mig vid lite osäkrare tillvaro. I nästan vilka fall som helst går det bra, men det här med veden, stundande regn och höst och sedan vinter med mycket snö… det oroar mig.