Jag verkar dras till händelsernas centrum, lyckligtvis håller jag mig ändå lite efter rånen eller smällarna.
Helikopterrånarna i Sverige landade nästan på svärföräldrarnas bakgård i Täby.
Och nu då vi var med innebandygänget i norra Österbotten var jag hack i häl på en bankomatsprängarliga.
Jag hade jagat automater ända från södra Finland. Varje ställe där vi rastade för att fika eller äta frågade jag ”finns det en bankomat i närheten”. Svaret var alltid ”tyvärr, nej”.
Tills vi söndagen den 4 oktober kom till Pulkkila som ligger ganska nära Uleåborg.
– Jo, säger kassörskan i ABC-affären. Vi hade en ännu igår men den sprängdes i natt.
Just så, tänker jag. Sådan tur jag har.
Några dagar senare läser jag i kvällstidningarna och i Hufvudstadsbladet om ligan som blivit haffad som skäligen misstänkt för flera automatsprängningar.
Men man kan ju säga att det är bra att brottslingarna inte dras till mig utan att det bara är jag som är dem i hasorna. Kanske mitt nästa yrke är kriminalkommissarie?
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Ja det får vi verkligen hoppas, för hur skulle det sluta om du valde att vandra den ”andra” vägen? Jag tänker främst på allt du har studerat kring brottslighet, du skulle antagligen vara en tillgång för båda lagen och då hoppas jag att det är med lagens långa arm du spelar!
Naturligtvis. I Tors innebandylag finns en polis och klart att jag är på samma sida som han. Han är dessutom målis, så vi i publiken brukar ropa ”älkää edes yrittäkö, meillä on poliisi maalissa” 🙂
Hade en period då jag läste deckare och inget annat… En morgon när jag satt i min bil på väg till jobbet korsades min väg av en man klädd i trenchcoat och hatt.. Gissa om min fantasi spelade mig ett spratt, på en gång hade jag satt in honom och bokfört honom som … jaa just det stadens nya ”Columbo”