Jag laddar upp inför kvällens innebandymatch Tor-Kaneetti.

– Jag trodde det bara var spelare som laddade upp, säger Adrian. Du ska ju dit på jobb. För att vara en opartisk journalist. Eller hur?

– Jag är en opartisk journalist. Efter att vi började med onlinerapporteringen hinner jag varken applådera målen eller skälla ut domarna. Det sköter nog andra om.

– Men jag tycker ändå det gått lite väl långt med ditt innebandyintresse, fortsätter Adrian.

Han är inte sur på riktigt och jag vet var skon klämmer.

– Du ränner land och rike runt med dom där killarna. Fejsbukkar, onlinerapporterar och bloggar så…

– … att jag inte har tid med dig, säger jag och ler så vänt jag kan mot honom. Jag borde hinna skriva om dig också.

– Just det. Och vet du vems namn du mumlade i natt? Innebandyn har satt sig på din hjärna. Du kanske ska vara glad att din make är bortrest just nu.

Jag känner mig ertappad. Minns att jag i natt faktiskt hade drömt om en resa jag gjorde med innebandygänget. Och att en spelare och jag… *censur*

– Du kunde ju ha väckt mig. Då hade du avbrutit oss och gjort en god gärning.

För att visa att jag också kan vara lika tydlig som Adrian tillägger jag ett ”eller hur?”.

– Jag är väl inte hur grym som helst heller, säger han. Nåt roligt måste väl också du få ha?

Adrian Debutsky tvingades lämna ”Idols” efter denna fredagsfinal
(Rubrik i fejkade lokaltidningen.fi)

– Det var helt underbart att det blev så, kommenterar han och ser uppriktigt lättad ut. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte ta en enda ton rätt.

Reportern som ska intervjua Adrian ser allt annat än glad ut.

– Men…?

Han är utsänd för att göra ett gråtmilt reportage om Adrian som trillade ur ”Idols”.

– Men vadå, frågar Adrian.

Reportern har fått röda fläckar på kinderna.

– Är du inte tillintetgjord och bestört, frågar han med eftertryck. Känner du dig inte ratad, orättvist behandlad? Finns det inget som gör dig flyförbannad?

– Förbannad är jag bara för att jag lät mig övertalas till att gå med i den här tävlingen, fortsätter Adrian oberörd. Jag har några vänner som var säkra på att jag skulle vinna. Att det liksom skulle vara nog med att jag visade mitt fejs. Men nu vet vi att Idolsjuryn har hjärnor. Det är mer än man kan säga om många andra.

I Manchester i Storbritannien har man tagit i bruk en kamera som visar ”röntgenbilder” av människor.
Den finns på flygplatsen, i säkerhetskontrollen.

Hos Adrian väcker nyheten stor munterhet. Apparaten avslöjar till exempel om en passagare har inplantat. Och förstås det viktigaste av allt, om någon bär ett vapen.
Men den visar också hela den så kallade ”härligheten”. Från bröst till p-nissar.

– Tänk att stå där, säger han. Kråma sig inför kameran och ge menande blickar åt kontrollanterna. NÅÅÅ? Vad tycker ni?

– Jag känner på mig att du skulle bli inburad, säger jag.

– Men dom tigger ju liksom om det, fortsätter han. Jag skulle göra som kroppsbyggarna. Anta en massa olika positioner. Skjuta iväg ett bländvitt leende mot kameran, spänna musklerna. This is what you want, isn’t it?

– Nu känner jag inte på mig nåt längre. Nu VET jag att du skulle bli inburad.

Han rycker nonchalant på axlarna.

– Det är väl också vad dom vill, svarar han. Med hjälp av kameran kan dom välja ut dom bästa godbitarna.

(författarens anm. ”Skulle inte förvåna mig om Adrian är på väg till Manchester imorgon)
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5958963.ab

– Här är snyggt och prydligt, säger jag.

Adrian och jag jagar synonymer till ordet snygg.

– Ordentlig, proper, välvårdad, säger han.

– Ja, men det är du ju, fortsätter jag.

Han fnyser och tillägger att han inte vill bli kallad snygg. Snygging kan han tänka sig, men inte snygg.

– Anständig, sedlig, passande, läser jag högt ur Bonniers synonymordbok.

– Där ser du, svarar han triumferande. Jag är varken anständig, sedlig eller passande. Alltså är jag inte snygg.

– Vacker, tilldragande, tjusig, frågar jag.

Han svarar med ett snett leende.

– Välväxt?

– Beror på vad vi ska mäta, svarar han.

– Synonym till snygging är bland annat goding och adonis.

– Låter hyfsat.

– Och synonym till adonis är bildskön ynglig, tvålfager ung man, pigtjusare, fortsätter jag.

– Har jag inte alltid sagt att den där Bonniers släkten inte har alla bässar hemma?

Könskvot. Det ordet myntades väl en gång för att det fanns för många män i alla organ och på de flesta topposterna i samhället.

Med könskvoten ville man skapa rättvisa, till exempel inom politiken.

I dag har männen också börjat beröras av kvoten. Finns det för många kvinnliga chefer eller medlemmar i en styrelse, i ett fullmäktige eller whatever wherever… då ska männen också beredas plats.

– Jag förstår ändå inte varför man säger ”vi borde få in lite mer män här” eller ”det borde fås in en tupp bland hönorna”, säger jag.

Adrian svarar inte för han vet att jag inte har talat färdigt.

– På den tiden som det fanns massor med män på alla tänkbara poster och då männen överlag regerade… då sa ingen ”vi måste få in en höna bland tupparna”.

– Va konstigt, säger han men jag vet att han inte menar det han säger.

– Hördu, fortsätter jag hetsa. Man kan väl inte anställa en man bara för att han är en man, eller tvärtom – välja en kvinna för att hon är kvinna till en chefspost – för att kvoter ska fyllas… jag menar… om dom inte kan sitt jobb?

– Andas du överhuvudtaget, frågar Adrian lugnt.

– Nej, svarar jag. Har du tid för sånt?

– Okay, säger han diplomatiskt. Jag skulle inte vilja få ett chefsjobb bara för att jag är karl.

– Och en snygg sådan, säger jag. Du rider på ditt utseende.

– Gör inte kvinnor det?

– Inte jag! Och minns du när jag berättade om Tarja Halonen? Då jag hörde en kvinna säga att en kvinna inte kan vara president. Bara en man kan leda ett land. Det kan inte en PÅSKHÄXA göra.

– Vem var den kvinnan? Henne skulle jag gärna…

– Don´t even dream about it, väser jag. Jag kommer aldrig ett presentera dig för henne.

Bara karlar kan vika sig dubbla av skratt åt en sådan kommentar.

Han kom in i rummet och fyllde det.
Nej, han var inte en sumobrottare.

Det var hans väsen, hans själ som tog all plats.
Han kunde ha varit Jesus, för jag tror på Herren.
Och det är inget jag skämtar om. Så de som tror att jag här häcklar och hädar bör tänka sig för.

Jag undrade var han – med litet h – hade varit. Han hade ju försvunnit – igen en gång. Hade han övergivit mig?
– Nej, svarade Adrian. Det gör jag aldrig. Kände du inte min närvaro i morse?

– Du, säger jag. Jag hade väl inte skrivit det här inlägget annars?

Fantasin är ett mäktigt redskap. Skrämmande mäktigt egentligen.

– Du har inte skrivit om mig på länge, säger han. Jag känner mig osynlig.

– Som Ninni i Mumindalen?

– Ja, svarar han uppfodrande.

Han har klivit ut ur duschen. Kommit in i mitt arbetsrum. Har inte ens en handduk runt… ja ni vet vad. Höfterna och DEN eller DET.

– Du, säger jag. Ni ÄR inte osynliga.

I dag har statsminister Vanhanen besökt Lovisa. Jag höll mig hemma för säkerhets skull. Så att inte nya missförstånd skulle uppstå.

Ni vet, det har ju surrat en massa rykten kring ministern på sistone.

– Men det måste ju vara lite skojigare att figurera i spalterna på grund av kvinnoaffärer, säger Adrian. Nu har ju Vanhanen helt tappat sin stil. I dag är folk bara intresserade av vilka bräder han byggt sitt hus med.

För några år sedan gav jag ut min första bok Horny24. Då hade Vanhanen precis avslutat sin affär med Neiti Ruusunen. Ministern kom på Lovisabesök och tillsammans med ett par kolleger från konkurrenttidningarna satt vi på ett hotell och drack kaffe med honom.

Plötsligt började det blixtra i luften. Jag råkade sitta bredvid Vanhanen.

Efter sitsen kommer en av konkurrenterna fram till mig.

– Jag fick en bra bild på dig och Matti, säger han. Och rubriken är klar. ”Vanhanen förälskad i porrskribent”.

Jag verkar dras till händelsernas centrum, lyckligtvis håller jag mig ändå lite efter rånen eller smällarna.

Helikopterrånarna i Sverige landade nästan på svärföräldrarnas bakgård i Täby.
Och nu då vi var med innebandygänget i norra Österbotten var jag hack i häl på en bankomatsprängarliga.

Jag hade jagat automater ända från södra Finland. Varje ställe där vi rastade för att fika eller äta frågade jag ”finns det en bankomat i närheten”. Svaret var alltid ”tyvärr, nej”.

Tills vi söndagen den 4 oktober kom till Pulkkila som ligger ganska nära Uleåborg.

– Jo, säger kassörskan i ABC-affären. Vi hade en ännu igår men den sprängdes i natt.

Just så, tänker jag. Sådan tur jag har.

Några dagar senare läser jag i kvällstidningarna och i Hufvudstadsbladet om ligan som blivit haffad som skäligen misstänkt för flera automatsprängningar.

Men man kan ju säga att det är bra att brottslingarna inte dras till mig utan att det bara är jag som är dem i hasorna. Kanske mitt nästa yrke är kriminalkommissarie?

Röst från framsätet i bussen på resan mellan Kajana och Haukipudas:

– Hör här! Ilta-Sanomat skriver på sin websida att polisen i Kajana efterlyser tre äldre män. De har setts röra sig i skogarna utanför Hotell Kajanus. I morse hittades en våldtagen ren utanför hotellet.

Mupparna dyker ner bakom sätesryggarna. – Vi är oskyldiga, eller hur, hör jag dem väsa. Eller…?

– Var det en ren? Jag sa ju att hon såg konstig ut…

– Ja men det gör väl alla som kommer från andra sidan gränsen…

– Schhh… men dom har ju inte horn ändå…

Ett rött ansikte dyker upp.

– Spelarna är oskyldiga, mumlar en av Mupparna.

– Ja, ja, säger rösten från framsätet. Jag sa ju ÄLDRE män.

Det prasslar på mupparnas avdelning.

– Här, hojtar en av dem entusiastiskt. Här har vi beviset! Jag har inte varit i Kajana då. Jag spelade Lotto i Igelkottsträsk.

Igelkottsträsk, står det på lappen. Lotto spelat i en kiosk i Igelkottsträsk.

– Säg det åt snutarna du, säger rösten i framsätet. Att du varit i Igelkottsträsk.

– Men det är sant! Siilinjärvi heter faktiskt Igelkottsträsk på svenska.

Är vi galna? Det har vi frågat oss, vi supporters som åker med buss från Lovisa via St Michel och Siilinjärvi mot Kajana. Bara för att se en innebandymatch. I dag är vi här. Imorgon ser vi nästa match 30 km norr om Uleåborg…

Adrian har inte varit med på resorna förr men som debutant är han synnerligen imponerad. Och då handlar det inte bara om landskapen vi sett. Insjöarna och eftermiddagssolen som förstärker alla höstens färger i träden.

Vi trodde vi skulle få se snö här, men den lyste med sin frånvaro.

Inga isbjörnar fanns här heller och inga renar. Man har väl inte varit tillräckligt vaken på geografilektionerna? Kajana är inte Lappland.

Adrian imponeras främst av den gemenskap som uppstår då ett gäng på cirka 25 personer under 43 timmar färdas 1200 kilometer i en buss längs finska landsvägar.

Hotellrummet känns som lyx då vi vet att vi på söndagen har ungefär en kvadratmeter per person till förfogande i bussen. Från klockan 18 på kvällen till klockan 04.00 på måndagsmorgonen.

Detta är definitivt inte galenskap. Att få resa med innebandylaget är ett privileguim. Som skapar gemenskap.