Plötsligt fanns han bara där. Mammas granne. Förra gången jag besökte henne, för någon dag sedan, såg jag honom inte.
– Goddag goddag, sa jag. Jag heter Carita, vad heter du?
Inget svar. Gubben tittade bara hålögt på mig.
– Hur länge har ni stått här?
Fortfarande inget svar. Av utseendet att döma har ni stått här länge och spanat på min morsa, tänkte jag. Vad är ni ute efter? Hennes pengar? Ni ser ganska sliten ut. Hatten har sett sina bästa dagar.
Jag fotograferar honom och avlägsnar mig snabbt från platsen. Det här är ett fall för polisen, snuskhummern står ju helt ogenerat och glor in genom fönstret till en äldre dam.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
huuuaaadååå vilka konstiga figurer som figurerar i mina barndomskvarter. Skönt att höra att du håller ett vakande öga över din mamma! Hälsa henne förresten.
Ta de lugnt Carita – jag tror tidens tand å vädrets maktar kommer att ta hand om grannen!
ja vi får verkligen hoppas att vädrets makter får honom att inse att han inte var rätt man på rätt plats 😀