Det är trettiotre år, sex månader och fyra dagar sedan min pappa valde att göra slut på sitt liv. Jag skulle fylla sexton den våren.
I början, under flera års tid, tänkte jag på honom varje dag. På trettioårsdagen efter hans död grät jag massor. Som om sorgen, insikten om att han är borta för evigt, kom ikapp mig först då.
Jag har aldrig känt hat eller ilska över hans beslut. Men ledsen och besviken har jag varit. Det blev ju så många varför obesvarade.
Tiden läker väl inte alla sår, men minnen bleknar. Man lär sig leva med det som hänt och jag har ju många väldigt fina minnen kvar av pappa. De försvinner aldrig.
I dag gjorde mamma och jag hans grav höstfin. Jag tycker inte det spelar så stor roll när man går till gravarna. Man går då man känner för det. Inte för att andra ska se om där är blommor eller ljus.
Pelargonerna var ännu så pass fina att vi inte tog bort dem. Ljungen är ny. Och vem vet när snön kommer och täcker alltsammans.
Kyrkogårdar är fina. Jag tycker om att gå där, sådana dagar då jag inte har bråttom. Och jag pratar gärna om, samt med, min pappa. På det sättet lever han vidare.