… när dom ska säga att det är kamelballar dom vill ha.
Måste försöka roa mig med något här i kiosken.
Självförtroendet är fortfarande på minus femtio. Gråten lurar bakom hörnet. Jag som trodde vi kunde tala om allt i vårt äktenskap, och att de svårigheter som man inte kan undgå i ett långt förhållande reds ut med diskussioner och med respekt för varandra.
Men lurad blev jag.
Varje dag känns det som om knivar skar i mitt inre.
Önskar så att jag helt ärligt kunde skriva ett gladare inlägg snart.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Vet att det nu känns som om inget nånsin mera får dej att skratta (på riktigt)! – Men den dagen kommer nog ännu min vän! Och aj fan va du då ska skratta!!
Du har rätt… Just nu känner jag ingen glädje, har saker att se fram emot men, men känner noll inför allt.
Den som går i väg har alltid lättare, den som stannar kvar har det tuffare. MEN… du kommer snart själv flytta till ett nytt boende med nya möbler. Det kommer underlätta.
Sen klyschan är klyscha men inte mindre sant för det , med varje dag så blir det lättare och ljusare.
Och naturligtvis har du också rätt att sörja och gråta. Och det ska du göra. Man måste tvätta fönstren ordentligt för att få en bra sikt och utsikt.
Alltid kloka ord av dig fina Antonia.
Du hör till en av de vänner jag nämner i mitt nyaste inlägg. Kram ❤
Nu rodnar jag. Tack 🙂
Ja, men du ÄR en god vän här i bloggosfären. Och en fantastisk fotograf!