… som heter Östnyland. Det är Borgåbladet och Östra Nyland som går samman från och med 13 januari.
I dag gjorde vi sista ÖN. Vemodigt? Visst, men jag tror att det största sorgearbetet gjordes redan i höstas i samband med att en del vänner blev uppsagda.
Nu blickar vi framåt, och i dag hade vi första mötet på Hangout mellan redaktionen i Borgå och redaktionen i Lovisa.
… och jag som trodde jag skulle gråta när jag fick brevet.
Eller åtminstone då jag undertecknade det.
Men vet ni, jag kände nästan ingenting. Kanske lite vemod. En stilla undran, hur gick det nu så här? Vi som alltid skulle vara tillsammans.
Eftersom jag tagit mina bloggvänner med på resan ända från den dag jag i juni skrev inlägget Skilsmässobloggen? vill jag låta er få ta del av hela historien. Och för er som så vill är det bara att läsa vidare här så får ni veta ”vad som hände sedan”.
En dag efter att betänketiden var slut skickade ex-maken in papperen. Det tolkar jag som att han är fullständigt säker på sin sak 🙂
När jag fick första brevet i somras av tingsrätten kluddade jag dit en kommentar i stil med ”motsätter mig skilsmässan, men vet att det inte spelar nån roll”.
Heh! Lite var jag tvungen att obstruera.
Men i dag gjorde jag inget annat än skrev under, stoppade papperet i svarskuvertet som jag klistrade igen.
Livet går vidare.
Hann redan under ett par månaders tid hålla kontakt med en annan man, men när jag tyckte vi skulle träffas IRL blev han förskräckt. Misstänker att han inte hade rent mjöl i påsen eller alla hästar i hagen…
Så det var bara att dra några djupa suckar och gå vidare – åter en gång.
Följande dag träffade jag en ny man 🙂 Men tro nu inte att jag bjuder hem honom direkt. Jag vill bara säga att svårare än så här verkar det inte vara.
Och ja-ja-ja … klart jag är försiktig på alla sätt. Ni skulle bara veta vilka försiktighetsåtgärder Bond och jag vidtagit 😀
Jättelänge sedan jag skrev inlägget Fina fönster, del 38.
Nästan två månader sedan. Så nu är det åter dags!
Och på promenaden i tisdags tog jag ytterligare en bild till den här serien. Som publiceras senare under veckan.
… finns i stadsdelen Garnison. Jag hade en knapp kilometer lång väg till skolan, men jag minns att det ibland dröjde väldigt länge innan man kom hem. Det fanns ju så mycket att upptäcka på vägen. Man skulle skutta i vattenpölar, kanske slänga sig i snön och göra en ängel. Sådant hade man ju alltid tid med 🙂
Och den här ån fascinerade. Egentligen gick jag över två på vägen till och från skolan. En del av Garnison utgör nämligen en ö.
Och det här är Generalshagens skola. Här gick också jag då jag var mellan sju och elva år gammal för sedan skulle man från folkskolan till mellanskolan. I dag går eleverna här i klasserna 1-6, då jag var liten gick jag klasserna 1-4 här och 5-9 samt gymnasiet i andra skolbyggnader.
… eller från vägen in dit och från vägen ut 🙂
Tog bilderna på trettondagspromenaden då det var sol och minus tio grader. Gäller att passa på, man vet aldrig när det blir regn, blåst och slask.
Gatan heter Smedsgränd och huset till höger är från modern tid fastän det inte är nytt. Det är en del av daghemmet Villekulla.
Jag tycker om att fotografera hus, det finns många vackra sådana i vår stad, till exempel i närheten av det här finns ett ståtligt stenhus i två våningar. Men på något sätt känner man sig som en inkräktare, som en skum mäklare då man fotograferar hus… speciellt om någon boende står i fönstret och tittar ut på en 🙂
Vandrar längs Smedsgränd ner mot Gamla strand. I bakgrunden skymtar Lovisaviken. Men den is som syns närmast är inte havet, det är en liten skridskoplan eller också blev där is efter förra veckans storm och högvatten.
I går kväll fastnade jag i en intressant diskussion på nätet så det blev inga fler bilder. Visar dem i dag stället 🙂
Det var alltså en strålande helgdag med sol och cirka tio minusgrader. Här står jag nästan på kyrkbacken och fotograferar Brandensteinsgatan med det gamla tingshuset till höger. Där fanns även apoteket då jag var liten.
Eftersom affärerna inte fick hålla öppet i alla städer i vårt land låg våra affärsstråk så här öde. Visst ska helger respekteras men får någon stad rätt att hålla affärer öppna borde alla få ha det. Företagare i små städer kanske skulle behöva det tillståndet mer än andra.
… också i Lovisa. Men är det inte lite sorgligt ändå? Att se de här övergivna granarna?
En tid fick de stå i människors hem. Pyntade med dekorationer och ljus. Nu ligger de här övergivna.
Tror ni granarna är döda? Eller finns här ännu liv kvar, och längtar de i så fall förgäves tillbaka till skogen?
… mellan Lovisa och himlen kanske?
Vi hade sol och minus tio grader mitt på dagen, så jag tog en promenad på trekvart. Hann knäppa ganska många bilder, den här gången med systemkameran. Så jag kommer att portionera ut dem under den här dagen och under slutet av veckan.
Beslutet jag skrev om tidigare att jag måste fatta är fattat och den inblandade parten hjälpte också till på sitt sätt. Jag ska berätta hela den storyn här en annan gång. För också de mindre lyckliga berättelserna ska få plats på min blogg, jag vill inte att det här är en ytlig, glättig, tillrättalagd plats. Livet är inte alltid en solskenshistoria eller en glansbild.
Det är min syster som har tagit bilderna. Jag tycker hon borde starta en egen fotoblogg. Tror den skulle hitta sin publik.
Men jag tackar för att jag fick lov att publicera bilderna, och kanske jag i morgon själv går ut med kameran.
Meteorologen har lovat många minusgrader, så få se…
Dagen började bra på jobbet med kaffe och salta muffins på Hotel Degerby Bar Café. Där berättade man om författarträffarna, som också kallas bokcafé här, som från och med instundande lördag arrangeras i hotellets bar. Träffarna är väldigt populära.
Så Lovisa har verkligen placerat sig på kartan i det här sammanhanget. Förlag och skribenter från andra orter hör av sig, de vet att de får publicitet via lokaltidningarna då de besöker Lovisa.
Jag var faktiskt själv en av de första gästerna på cafeterian då min debutroman hade kommit ut 2007.
Så alla litteraturvänner i Lovisa med omnejd. Lördagen den 10 januari intervjuar Thomas Rosenberg författarna Maria Romantschuk och Pirjo Houni som skrivit boken Ei, rouva presidentti. Hotel Degerby Bar Café kl. 13-14.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 