Då jag satte mig i väninnans bil halvsextiden i kväll frågade jag henne helt allvarligt om hon fortfarande tyckte det var en bra idé att ta mig, en fullständig amatör, med sig till golfbanan i Rönnäs.
Det tyckte hon.

I går hade jag frågat vad jag ska ha på mig där ute på banan.
– Kläder, svarade hon.

För tjugo år sedan hade jag som reporter gått en grundkurs i golf. Jag hade övat utslag på rangen, jag hade chippat i sandbunkern och jag visste hur jag skulle putta på greenen. Jag visste också att det fanns olika klubbor, men jag hade glömt allt om de rätta greppen och hur man skulle få till en riktig sving.

Vi kom fram till att allt jag behövde veta var att jag inte skulle greppa klubbans metalldel, den skulle vara nära marken.

Jag var mest skraj för det första slaget. Tänk om det inte bar längre än tio meter. Och några gånger gick det just så, bollen for inte i en vacker båge utan fräste iväg som en markkrypare.
Några gånger bommade jag bollen helt. Två gånger slog jag iväg teen, som bollen stod på. En konst i sig tycker jag, för bollen blev kvar på gräset 🙂

Men efter de två första banorna fick jag iväg en rejäl båge och sedan kom de snygga bågarna allt tätare. Jag till och med hörde på ljudet, då klubban träffade bollen, att NU Tiger Woods…  nu har du snart en konkurrent!

Dock kom jag ändå ganska fort ner på jorden efter de banor jag klarade bra. Plötsligt lydde bollen inte alls… mycket märkligt.

Sju banor och ungefär två timmar senare kom vi tillbaka till platsen vi hade startat från. När man spelar golf märker man inte ens att man motionerar.

Hade inte trott att jag skulle säga det, men… jag längtar redan tillbaka till de där banorna.