Vyerna jag bjuder på i dag är från Lovisas badstrand, Plagen.
Där njöt jag i skuggan av ett träd, satt på en badhandduk och läste en veckotidning. En skön bris från havet fläktade lagom.
Det vackra vädret verkar fortsätta – så jag kan verkligen inte klaga nu då jag har min semester del två.
… tillbringa en av sjutton semesterdagar så här. I söndags satt jag under ett lummigt träd med tidningar och svalkande dryck inom räckhåll.
… brunnslock, eller vad det här nu sedan ska föreställa.
Ping Intefangördetdet – jag har börjat utmana dig i din samling, fastän jag nog ännu har en lång väg om jag tänkt komma ifatt dig 🙂
Då jag satte mig i väninnans bil halvsextiden i kväll frågade jag henne helt allvarligt om hon fortfarande tyckte det var en bra idé att ta mig, en fullständig amatör, med sig till golfbanan i Rönnäs.
Det tyckte hon.
I går hade jag frågat vad jag ska ha på mig där ute på banan.
– Kläder, svarade hon.
För tjugo år sedan hade jag som reporter gått en grundkurs i golf. Jag hade övat utslag på rangen, jag hade chippat i sandbunkern och jag visste hur jag skulle putta på greenen. Jag visste också att det fanns olika klubbor, men jag hade glömt allt om de rätta greppen och hur man skulle få till en riktig sving.
Vi kom fram till att allt jag behövde veta var att jag inte skulle greppa klubbans metalldel, den skulle vara nära marken.
Jag var mest skraj för det första slaget. Tänk om det inte bar längre än tio meter. Och några gånger gick det just så, bollen for inte i en vacker båge utan fräste iväg som en markkrypare.
Några gånger bommade jag bollen helt. Två gånger slog jag iväg teen, som bollen stod på. En konst i sig tycker jag, för bollen blev kvar på gräset 🙂
Men efter de två första banorna fick jag iväg en rejäl båge och sedan kom de snygga bågarna allt tätare. Jag till och med hörde på ljudet, då klubban träffade bollen, att NU Tiger Woods… nu har du snart en konkurrent!
Dock kom jag ändå ganska fort ner på jorden efter de banor jag klarade bra. Plötsligt lydde bollen inte alls… mycket märkligt.
Sju banor och ungefär två timmar senare kom vi tillbaka till platsen vi hade startat från. När man spelar golf märker man inte ens att man motionerar.
Hade inte trott att jag skulle säga det, men… jag längtar redan tillbaka till de där banorna.
Har visat bilder från några av Lovisas parker, ett avsnitt hittar du här och därifrån till ett annat avsnitt.
Idén till Skyltsöndag har jag fått av bloggaren Konst eller konstigt. Hoppas att fler än jag hakar på idén, skyltar finns det gott om – affischer och planscher likaså! Som skyltar räknas också roliga registerplåtar eller texter på bilar, som Konst eller Konstigt presenterade för ett par veckor sedan.
Övade gjorde Lovisa Tors killar också i dag, den här gången i svartvit dress.
Det var träningsmatch i idrottshallen och jag testade hur det kändes att ta bilder.
Division ett kör i gång på allvar lördagen den 19 september.
För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.
Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.
Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.
För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.
Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.
Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.
Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.
Lovade göra mitt bästa för att få med bilder på bloggen där Lovisa inte ser så öde ut. Anade att det skulle finnas folk på torget i dag då en del av Fredsforumets program firas där. På lördagarna finns det också annars rätt många försäljare, med Lovisamått sett, om somrarna.
Jag odlar själv luktärter på balkongen men därifrån får jag bara ett par stjälkar per gång. Därför köpte jag den här buketten på torget – blommorna doftar helt gudomligt!
Det var diagnosen jag fick hos läkaren i dag. Han var för övrigt riktigt snygg. Hade kunnat stanna där längre än tio minuter 🙂
Han konstaterade att jag lider av tämligen ofarliga episcleritis. Fick droppar som innehåller Voltaren för att få bukt med det röda.
Försökte ta bild av mig själv, för att visa hur nöjd jag var med nyklippta håret. Men espiscleritis ställde till det. Det röda ögat gör att jag inte ser riktigt klok ut.
Så det får blir en konstnärlig variant av mitt hår och av ett friskt öga 🙂
Det här med att ta selfie med systemkamera är inte heller så lätt.
Njuter nu i skenet av ett levande ljus. Det jag köpte på Corazon Grande-festen.
Har varit en strålande vacker dag med +25 grader. Nu mulnar det till lite och jag misstänker att det snart kommer regn. Men jag har semester och olika små aktiviteter planerade för de kommande dagarna. Livet är här och nu. Kram till er alla ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 